Sanningen om Biskops-Arnö

Det här är ett inlägg tillägnat alla er som liksom jag febrilt har googlat biskops arnö författarskola utan att hitta något tillfredsställande svar på frågan: hur är det egentligen att gå där?

Några inledande kommentarer: Jag gick där 2021/2022. Vi hade all undervisning på plats och alla utom en i min klass bodde på skolan. Och vad jag än skriver nedan, vill jag brasklappa detta: det var ett underbart år.

Man bor enkelt men mysigt

Det finns två huvudsakliga sätt att bo på: antingen bor man i de röda längorna mitt emot huvudbyggnaden eller i någon av de vita längorna som ligger lite längre från huvudbyggnaden. De röda längorna består av hus med fyra rum grupperade kring ett pentry och ett hall med badrum. Man har handfat på rummet men delar alltså kök, toalett och dusch. Pentryt är möblerat med bara bord och fyra stolar. Vissa skaffar dit en soffa och möblerar med matta, växter, extra lampor och annat så det blir mysigare att vara där. Själva rummet är rätt slitet med plats för säng, sängbord, skrivbord, stol och bokhylla (allt ingår) och inte så mycket mer. Det finns inbyggda garderober med trädörrar, som jag tyckte mycket om. De, och alla gamla spikar och hål i väggarna, gör att man känner sig hemma.

I det vita T-huset finns två korridorer där alla rum har egna badrum och man delar kök/vardagsrum med de andra i samma korridor. Här finns många dubbelrum. De flesta vill bo själva och man brukar kunna flytta till eget rum efter några månader om man inte trivs med att dela.

I de vita husen på Beverly Hills (området längst från huvudbyggnaden bredvid de privata husen) bor man som nere på stan (de röda längorna) men med eget badrum.

Det finns också en villa – före detta bibliotekariebostad – med fyra sovrum, kök och badrum, där man bor som i ett kollektiv. Här blir det riktigt bra fester! Rummen på övervåningen har kattvindar där man med fördel ligger och hånglar.

Bildserie fotad i internatrummen på ön finns här.

Det finns ett underbart bibliotek

Biblioteket, som ligger i samma hus som matsalen, gympasalen, allmän linjes och dramatikerlinjens klassrum, har samtidslitteratur från Sverige, Norge och Danmark och en riktigt bra poesihylla. Man kan dricka vin i biblioteket så länge ingen får reda på det (det är öppet dygnet runt). Man får låna hur mycket som helst. Många sitter där och skriver. Det finns soffor och fåtöljer som man kan ligga och läsa i och somna i. Det är ett underbart bibliotek, och det är underbart att bo så nära ett bibliotek, som att ha ett enormt vardagsrum fullt av böcker runt knuten.

Köttet är mört och gott, den vegetariska maten … not so much

Om du funderat på att bli vegetarian – bli inte det på Biskops-Arnö. Köket vet hur man ska laga kött och sås och gör det riktigt bra, men vegovarianterna är inget vidare. Allt är dock förlåtet eftersom man får mat även på helgen. Visserligen alltid rester från veckan, men ändå.

Naturen är fin men inte fin

Men om man kommer från Danmark eller Stockholms innerstad/gillar Skånes platta intetsägande landskap kommer man antagligen älska den och ta mycket bilder på den.

Klassrummet är hemskt

Man kan få för sig, när man ser på bilder av skolan, att ens klassrum kommer ligga i den vita herrgården eller åtminstone i någon av flyglarna. Så är det emellertid inte, för där finns bara kontor åt personalen och gästrum för helgkursdeltagarna. Författarskolan håller istället till i Medeltidshuset, så kallat eftersom det ligger ovanpå Gotiska salen, en väldigt gammal vacker stensal med valv och sånt. I Medeltidshuset finns två fina grupprum, ett rum som kallas Galleriet där man inte hänger så mycket, och så klassrummet, som mer liknar en kal mörk korridor än ett rum. Ska det här vara Sveriges bästa författarskola? undrar man när man ser nålfiltsmattan, den surrande gamla projektorn och de flimrande lysrören. Jodå. Det ska det.

Se och göra i krokarna

Visst är Biskops-Arnö en ö och visst ligger den lite off, men det är inte farligt. Från Stockholm tar man pendeln till Bålsta, 40 minuter, och från Bålsta en buss till Biskops-Arnö vägskäl, som tar 15 minuter. Därefter går man ungefär 15 minuter till längs en fin grusväg innan man når ön. I Bålsta finns all service man behöver, plus ett bra Röda korset där man kan köpa pynt till pentryt, kläder, skor och annat. Man äter gott grekiskt på Elektra taverna och sjunger karaoke på Bålsta kök & bar. Welcome to Bålsta – Håbo kommuns Manhattan!

Schema och litteraturlista kan se ut såhär

Vad gör man egentligen på en författarskola? Jo, man har lektioner i klassrummet måndag och tisdag. Onsdag har man skrivdag. Torsdag har man textsamtal. Fredag har man skrivdag. Ibland har man författarbesök eller seminarium. Då kommer utomstående författare eller konstnärer till skolan och pratar kring ett visst tema eller en viss fråga, till exempel föräldraskap i litteraturen eller ljudkonst. Utbildningen är strukturerad tematiskt. Här är några exempelveckor från vårterminen 2022:

De tomma rutorna betyder skrivdag och versalerna står för lärarnas namn.

På Biskops-Arnö är man författare

Man kallas så. Man behandlas så. Man får alla möjliga mejl från tidskrifter som efterlyser bidrag, från scener som söker poeter, från studenter på Konstfack som vill ha filmmanus till artsy projekt. Det är märkligt i början, man tänker: jag är exakt samma person som jag var för två månader sen, varför får jag plötsligt vara med nu? Men det är sant som de säger: skolan öppnar dörrar.

Det bästa med att gå där är klassen

Man skriver. Man har skrivit hela sitt liv eller bara ett par år. Man håller på, man försöker, det är svårt, men man vill, så man fortsätter. Man undrar: finns det någon som bryr sig om det här? Är det bara jag? Det känns som att allt jag gör blir skit, får jag hålla på ändå? Ska jag det? Vad ska det vara bra för? Och så kommer man till ön och förstår att man inte är ensam. Vi är många som, publicerade eller ej, tycker att det är bland det mest meningsfulla som finns, att skriva och att läsa, och att få prata om det vi läser och skriver, arbeta med det, hjälpa varandra bli bättre på det. Och därför är det viktigt. Det behöver man inte längre tvivla på.

Råd till dig som ska gå på författarskolan

Först och främst: tacka ja, för guds skull! Och när du väl är där: Skriv, skriv, skriv! Säg ja till det som känns läskigt och roligt. Läs dina texter inför publik. Du är där för din skull och har lika mycket rätt att vara där som alla andra. Fråga när det är något du inte förstår. Hör av dig till lärarna med feedback. Det går att påverka utbildningens innehåll och form ganska mycket. Ta med en morgonrock så du kan gå ner till bryggan och bada varje dag utan att behöva krångla med ombyte. Ha mycket snacks på rummet. Ta kontakt med folk från de andra klasserna. Vila. Stanna. Det kommer en tid efter ön. Men när man är där, kan ön få vara allt. Nu när jag skriver det här längtar jag tillbaka till det tillstånd jag uppnådde där. Jag var så inne i det jag läste och skrev och samtidigt så i takt med mig själv och världen. Jag vet inte om jag någonsin får uppleva det igen. Så om du får det: njut!

Att göra anspråk på att bli läst

Vad är det att skriva?

Många saker, förstås. Ibland tänker jag att varenda roman, varenda novell och varenda dikt, kort sagt, varenda text, handlar om själva akten att skriva. På samma sätt som det att köra bil handlar om att köra bil, som det att resa handlar om att resa, och det att föda barn om att föda barn.

Hursomhelst. Det var inte det jag tänkte skriva om nu, utan aspekten av skrivandet som är att göra anspråk på att bli läst.

Ju äldre jag blir, desto knepigare tycker jag att det här är. När jag var elva, tolv år var det inga problem för mig att mejla texter till vänner och lärare eller att publicera följetonger till allmän beskådan på olika internetforum. Sedan följde en period när jag skrev på ett romanprojekt som jag inte visade för någon. Slutligen, i sena tonåren, pluggade jag till språkkonsult och hade så många responssamtal att den lilla rädslan att lämna ifrån mig text som eventuellt fanns där totalt löstes upp och byttes ut i en insikt om hur mycket det ger att låta någon annan läsa – och vilket privilegium det är.

Nu översköljs jag av text, överallt ifrån. På alla sociala medier. Folk trycker sina egna böcker. Jag lyssnar på poddar och vet att det ljudboksmarknaden växer sig större och större för varje år. I Facebookgrupper för skrivande personer ber folk om testläsare och publicerar sin poesi.

Jag undrar: Vem hinner egentligen läsa allt som publiceras? Kan allt som publiceras verkligen hålla verkshöjd?

Jag tror inte det.

Och då kommer den avgörande frågan: Vem är jag att skriva?

Att göra anspråk på att bli läst, att vilja bli publicerad, det är också att hävda att det man har att säga är så viktigt att det ska få ta plats i världen. Det är att vilja att andra ska lägga sin tid på ens text, att andra ska öppna sig för den och ge texten kraften att förändra dem. Det är att hävda att det i texten finns något så kraftfullt. Något som berör, som ger igen liv. Såna texter finns i världen. Jag vet det, för jag har läst såna texter. Men det finns också mycket halvdant därute. Är det något jag inte vill, är det att publicera något habilt.

Författaren Elin Cullhed intervjuas i senaste numret av Skriva och säger att det liksom inte går att skriva en halvbra bok. ”Det måste vara en bok som en förläggare vill ge ut, det är hela grejen.”

Kan något jag skriver någonsin nå dit?

Å andra sidan: om inte jag själv tror på det – vem ska göra det då?

Dagarna, dagarna, dagarna

Bibbs är en influencer på dekis. Hon har fyllt 39 och pengarna är slut. Slut tar också förhållandet med sambon Baby, strax efter att romanen tagit sin början. Bibbs försätter sig själv i en knivig situation: hon måste skaffa 100 000 på en vecka för att kunna köpa ut kontraktet och behålla lägenheten, Slipgatan, den enda fasta punkten i hennes liv. Så kan man sammanfatta intrigen i Tone Schunnessons senaste roman, Dagarna dagarna dagarna.

Jag vill gärna skriva om den här boken, men jag har gråtit flera dagar i sträck och är både intellektuellt och känslomässigt utmattad. Det kommer inte bli någon vidare text. Men jag ska försöka.

Genom Dagarna är man som läsare fast i jagberättaren Bibbs våld, precis som hon är fast i Babys våld. Bibbs är en kategorisk människa; folk är antingen töntar eller idioter, och de kommer antingen från hjärtsläkt, psyksläkt eller cancersläkt. Hennes medvetandeström är fylld av reflektioner kring dagen vs natten, lögn vs sanning, kärlek vs hat och liknande ämnen. Bibbs har ett sätt att uttrycka sig som är ganska omständligt, det känns lite som att läsa en krönika av Caroline Ringskog Ferrada-Noli (förlåt för smal referens). Jag kan inte avgöra om hennes babbel är briljant babbel eller bara babbel. Men jag känner mig ofta lost, som att jag inte hänger med eller bottnar i det hon säger. Vad betyder det att vara en kvinna som är ett ljus som brinner genom en sten? Jag förstår inte och känner mig dum. Samtidigt finns det mycket att tycka om här: humorn, tempot, dialogerna och inte minst sexscenerna. Det är en rolig bok som aldrig står still eftersom det pressande nuet och jakten på pengarna oavbrutet pockar på Bibbs uppmärksamhet. Och sida vid sida med det dråpliga löper det melankoliska och våldsamma. Jag kan se och förstå att det är så, men någonting gör att jag inte blir känslomässigt engagerad hela vägen. Romanen avslutas med den redan ikoniska meningen ”Solen lyste som en fucking fittapelsin på himlen.” En fittapelsin. En fucking fittapelsin?

Jag känner mig utanför.

En gång var jag liten

En gång var jag liten. Kunde inte springa snabbare än benen bar, inte snabbare än något annat litet barn.

Det doftade solmat i mormors kök. Solmat och fiskbullar, det enda jag åt. Och så godiset hon gömde i nedersta lådan, den under diskmaskinen. Mormor med cigaretterna och det nypermanentade håret.

Mormor. När jag blir stor ska jag bli som du. Fyra barnbarn. Ingen man.

Solljuset genom persiennerna i köket, väggarna blev vågiga av skuggorna, plastmattan på golvet smälte nästan på sommaren. Vi lekte där, min bror och jag. Vi tog ett påslakan från tvättkorgen, bredde ut det på golvet och kröp in genom öppningen. Hela världen varm och randig. Vi förvillade oss där, i påslakanet.

Jag ropade: ”Brorsan var är du, hittar du öppningen!”

Och vi ålade och kröp runt tills vi fick fatt i varandra, strök tyget från varandras ansikte.

Mormor väntade på oss när vi kom ut.

Nu ska vi ha gofika, sa hon.

Vi fick glass, Texas pecan och daimglass ur runda papperslådor. Mormor drack kaffe med kaffegrädde på glasflaska och rökte. Vi fick ta så mycket glass vi ville. Jag lät den glida runt i munnen tills den smälte och bara de hårda kulorna var kvar. Så krossade jag dem med tänderna längst in i munnen, spräckte knäcken och chokladen som fastnade i tändernas gropar.

Vi lämnade tallrikarna och påslakanet. Jag strök runt i vardagsrummet, strök med fingertopparna över bokryggar och likörflaskor från Mallis och Amerika. Jackie Collins, purple cherry, glittrande etiketter.

Och fotoväggen. Några bilder i färg, de på mig och min bror. Resten svartvita. Barnen uppställda, med hängselbyxor eller styva rosetter i håret. Stora, allvarliga ögon. Mormor satt under fläkten, betraktade mig genom ribborna mellan köket och vardagsrummet.

”Gissa vem av dom som är jag!” Jag hörde att hon log.

Mormor. En gång var jag liten.

En gång var du också det.

Livet och en älskare: Om Virginia Woolfs Orlando

‘Life and a lover,’ she murmured; and going to her writing-table she dipped her pen in the ink and wrote: ‘Life and lover’ /…/.

Livet och en älskare. Life and a lover. Det är inte en översättares fel att det engelska ordet lover är könsneutralt medan man på svenska får välja mellan älskare och älskarinna. Men nog är det synd att kärleken, som i Orlando spänner över alla kön- och genusgränser, i den svenska språkdräkten blir hopplöst förankrad i det manliga. För Virginia Woolfs klassiker, som jag precis läst, tänjer på alla gränser: kön, sexualitet, geografi, historia och inte minst på tiden själv.

Orlando: en biografi, som den heter på originalspråk, berättar historien om adliga Orlando, en romantisk figur som genomlever flera århundraden, först som man, sedan som kvinna. Orlando är under 1500-talet vanvettigt rik och vida beundrad, roar sig både vid hovet och med herdinnor på de böljande engelska kullarna, blir ambassadör i Konstantinopel, lever med resande i Egypten och återvänder till England i tid till att hinna uppleva 1700-tal övergå i 1800-tal. Här känner hon den viktorianska tidsandan snöra åt kvinnolivet allt hårdare, samtidigt som hon söker det hon alltid sökt: life and a lover

Prosan är svindlande, översvallande; berättarrösten förtrolig, karismatisk, orädd och fräck – precis som Orlando själv. Berättarglädjen och tilltalet påminner om Gösta Berlings saga, men Orlando är en mer koncentrerad berättelse, trots att den kastar sig ut i tid och rum utan att hämta andan en endaste gång. Förutom resonemang om livet, döden, kärleken och kvinnor och mäns villkor genom historien, går poesin som en bultande tråd genom sagan. Orlando är inte bara ambassadör, kavaljer, upptäcktsresande och adelsman, utan också poet. I flera hundra år bär hon ett manuskript under barmen. Hon lägger till och drar bort, flyr från skrivandet och återkommer till det. Hur ska man kunna låta bli?

Plötsligt händer det ju.

As the sound of the Archduke’s chariot wheels died away, Orlando felt drawing further from her and further from her an Archduke (she did not mind that), a fortune (she did not mind that), a title (she did not mind that), the safety and circumstance of married life (she did not mind that), but life she heard going from her, and a lover. ‘Life and a lover,’ she murmured; and going to her writing-table she dipped her pen in the ink and wrote:

‘Life and a lover’ –  a line which did not scan and made no sense with what went before – something about the proper way of dipping sheep to avoid the scab. Reading it over she blushed and repeated,

‘Life and a lover.’ Then laying her pen aside she went into her bedroom, stood in front of her mirror, and arranged her pearls about her neck.

Lycka (och bristande översättningar) är för losers

Phoebe är sexton år och tänker aldrig bli kär. Hennes bästis Polly har just blivit ihop med en töntig kille som inte ens kan cykla, och hennes gudmor Kate stöter på den femton år yngre servitören som arbetar på deras stammisställe. Phoebes kommentar: skabbigt. Och hennes slutsats är, som bokens originaltitel lyder: Love is for losers.

Vet ni vad mer som är för losers? Dåliga översättningar.

Det här är alltså en engelsk ungdomsroman som utspelar sig i ett samtida Manchester. Romanen är otroligt dialogdriven (som ofta i ungdomsböcker), och här kommer några exempel på repliker som fick mig att knyta näven i fickan:

”Tja, det finns inget att göra åt saken nu.”

”Tja, jo, det kan inte vara lätt.”

”Tja, jag tror att James har rätt.” (OK den här hittade jag på för jag orkade inte leta efter fler exempel)

Alltså. Ingen säger ”tja” i svenska böcker (inte heller ”raring”, ”dumröv” och ”kalaskul”). Speciellt inte i ungdomsböcker. Jag har stört mig på det här sen jag själv var tweenie och det kommer aldrig sluta uppröra mig. Min dröm är att få översätta en amerikansk ungdomsroman och inte använda ordet ”tja” en endaste gång. Med tanke på hur det översatta ungdomsboksbeståndet i Sverige ser ut skulle jag säga att det är en utmaning värdig den franske författaren som skrev en hel roman utan att använda bokstaven ”e” (franskans vanligast förekommande bokstav).

Det finns olika översättningsskolor och inställningar till hur nära originalet man bör hålla sig. Min åsikt när det gäller lättsmälta ungdomsböcker är att man ska få konversationen att ligga så nära en autentisk svensk konversation som möjligt. Det blir löjligt med översättningar där man i princip kör en google translate. När jag läser uttryck som ”allt annat åsido”, ”faktum är att jag älskar dig”, ”det var en väldigt svår tid” och ”jag kan knappt vänta” kastas jag ut ur boken och läsningen. Istället hör jag skuggan av det engelska originalet. Men en översättning ska inte vara en billig kopia. Den ska vara en läsupplevelse i egen rätt.

Trots detta läste jag ut boken och det var tack vare följande:

  1. Boken är över 500 sidor lång men går extremt snabbt att läsa eftersom den i princip bara består av repliker. Det var lite som att läsa manus till en TV-serie. Vartenda ord för handlingen framåt i rasande takt. Överlag var boken som en b-version av Sex Education, ifall Sex Education bara handlat om Otis, Eric, Otis mamma och Otis mammas kille. Minus den underbara estetiken förstås. Platsen och omgivningarna är totalt oviktiga i den här romanen.
  2. Jag kände igen mig oroväckande mycket i bokens berättarjag. Hon hatar sin bästis nya kille, förstår inte poängen med att ha en pojkvän överhuvudtaget, är ensam, ogillar människor i allmänhet och tycker synd om sig själv samtidigt som hon anser sig vara bättre än (nästan) alla andra. Rent personlighetsmässigt finns det bara två saker vi inte har gemensamt: hon tycker om katter och hatar litteratur; jag hatar katter men älskade litteraturämnet när jag gick i gymnasiet. Grejen är att Phoebe är sexton år. Det är okej att hon är dryg. Hon är rolig och igenkänningsfaktorn är (bevisligen) hög. Det är inte lika sympatiskt att vara vuxen och fortfarande inte ha slipat bort en överintelligent sextonårings arrogans och empatibrist.

Nåja! Man kan inte få allt. Jag får konstatera att jag gör bäst i att hålla mig till svenska ungdomsböcker framöver. Åtminstone tills nån anlitar MIG som översättare.

Neapelkvartetten

Någonstans i mitten av läsprojektet jag tagit mig an – Elena Ferrantes världsberömda Neapelkvartett – kommer jag att tänka på en scen från en av förra årets bästa filmer: Celine Sciammas Porträtt av en ung kvinna i brand.

Scenen i fråga äger rum i en improviserad ateljé, där konstnären Marianne målar friarporträtt åt den rika Héloïse, som sitter modell. I början av filmen får Marianne försöka måla av Héloïse i smyg eftersom hon inte vill att det ska skickas något friarporträtt, och således vägrar bli avbildad. Men snart lär de två kvinnorna lära känna varandra – de blir förälskade, förtrogna – och Héloïse går med på att sitta modell. Men inte bara det, ska det visa sig. Scenen ifråga vänder nämligen på den välbekanta konstnären-och-hans-musa-dynamiken. För medan Marianne lyfter penseln från duken, säger Héloïse något om hur Mariannes ansikte förändras under målarprocessen. Och Marianne rycker till – det är ju hon som är konstnären, hon som iakttar, hon som ser. Hon räknar inte med att vara den som nagelfars av någon annans blick. Men Héloïse sitter blickstilla kvar och säger:

När du ser på mig, vem är det jag ser då?

Så förstår vi att i den här konstnärsrelationen är objektet lika mycket subjekt som subjektet är objekt. Utan den ena kan den andra inte finnas. Tillsammans skapar de konstverket.

Varför kommer jag att tänka på det här när jag läser Neapelkvartetten? Jo, just den här dynamiken tycker jag mig se mellan romanernas huvudpersoner, Elena och Lila.

Romansviten berättas i jag-form av Elena, men handlar minst lika mycket om Lila, om den livslånga vänskapen dem emellan, hur deras liv är sammanbundna på outgrundliga sätt. När första delen tar sin början är de båda kvinnorna 66 år gamla, och Lila har försvunnit spårlöst från sitt hem i Neapel. Elena sätter sig ned för att skriva ner deras historia, från början till slut, i hopp om att hitta fram till Lila.

Ni vet redan vad den handlar om: det är ett mäktigt epos som utspelar sig i Neapel och på ett par andra platser i Italien från 50-talet fram till idag. Berättelsen tematiserar klass, kön, erotik, kvinnlighet och inte minns skrivandet. Elena gör en klassresa och en bildningsresa, tar sig från barndomens våld och fattigdom till ett liv som respekterad författare, men lyckas aldrig göra sig kvitt sitt arv, och framförallt kan hon aldrig sluta grubbla på gåtan Lila.

Lila är en dynamo: så vacker, intelligent, elak, oförutsägbar, kreativ och hypnotiserande. Som läsare gör man liksom gemensam sak med Elena; man vill så gärna förstå vem Lila är, var hon har tagit vägen, varför saker blev som de blev. Det skapar ett driv genom hela berättelsen och gjorde att jag var tvungen att sträckläsa de nära 2000 sidorna. Något annat som skapar det här tempot – som ändå är perfekt avvägt, med berättade och gestaltade partier som sömlöst går in i varandra – är att böckerna är uppdelade i så korta kapitel. Ibland slutar de mitt i en scen och skapar en cliffhanger, ibland slutar de bara mitt i ett ögonblick, ibland slutar de med en tydlig avrundning. Oavsett lämnar de mersmak: bara ett kapitel till, och ett till, och ett till …

Jag kommer från en period då jag i princip bara läst poesi, och har tänkt mycket på det poetiska språket, vad man kan göra med språket i poesin: bryta upp det, skära ner det, snedställa det, blanda ihop det, lämna tomrum i det, ta ut svängarna med det. Jag har alltid tyckt att det varit kul att leka på det sättet. Men när jag läser Neapelkvartetten, som har ett rätt linjärt, traditionellt berättande utan åthävor, tänker jag: nej, det är inte språk jag vill ha. Jag vill ha värld.

Elenas och Lilas Neapel kommer jag alltid ha inom mig.

Och så, förstås, insikten om att vi blir till genom varandra. Och att försöka förstå andra människor, att skriva om andra människor, är naturligtvis att skriva om, och försöka förstå, sig själv.

Nu har jag pluggat programmering i ett halvår

Jag finner ingen musikalitet i det här formella språket. Jag hittar ingen rytm som leder mig vidare.

Jag tänkte att det här skulle passa mig bra, jag som tycker om språk och är så rädd för att bli fattig. Men jag har det tungt, och jag undrar om jag inte tagit fel trots allt. Eller var det så här svårt att lära sig de andra språken också?

Jag minns det inte så. Jag minns hur det kittlade och gurglade i munnen av de nyss oprövade ljuden. Hur varje ord, varje mening och rad var en kod att knäcka, nej fel, det vet jag nu – datorer knäcker koder, mänskligt språk är som smällkarameller. När det öppnar sig för en förändrar det en. 

När man ska lära sig nya språk för man höra: tala, tala, våga tala! Hitta någon att prata med, man måste få öva.

Jag övar varje dag nu men ingen kan svara mig. Jag får datorn att returnera ett slumpvist valt kort men det är jag som bestämt valörer och färger. Den kan bara överraska mig till en viss gräns. Jag förändras inte med det här skrivandet. Det är som att ta ett djupt andetag, blunda och sjunka ner under ytan. När kroppen klyver vattnet igen har hela dagen gått. Jag har huvudvärk, vaga minnen av vad som skett. Jag kastar mig över pennan som över mango och vatten. Skriver något som tar mig någonstans. En plats där logiska fel och kompileringsproblem inte existerar.

dansk kvinna

Danska kvinnor är så vackra att jag vill gråta

Danska kvinnor är utomjordiskt vackra

Danska kvinnor är sinnessjuka

Danska kvinnor cyklar och röker samtidigt

Danska kvinnor använder aldrig täckkräm

Danska kvinnor har långt hår ända in i döden

Danska kvinnor är så mycket kvinna att de har dubbla kvinnonamn (Asta Olivia, Caroline Albertine, Josefine Amalie)

Danska kvinnor skriver i sängen dikter åt diktläsande danska kvinnor

Danska kvinnor får sinnena att dansa

Dansa dansa, danska danska

När jag var barn ville jag bli arkeolog

Nu vill jag bli dansk kvinna

Dikt 18/9

Vi gick ner till skolan

tillsammans och röstade

på Vänsterpartiet

och jag tänkte på din

utbrända mamma och din

förtidpensionerade pappa och

banken som äger er vackra

prästgård där ladugården är

borta men tjuderpålarna

står nakna och stryker

den bara himlen

och jag tänkte på mig

på att jag alltid är så trött och på

att jag alltid kan luta mig mot dig

jag tänkte på att du aldrig skäms

varken över att vara glad

eller över att vara fattig