Lycka (och bristande översättningar) är för losers

Phoebe är sexton år och tänker aldrig bli kär. Hennes bästis Polly har just blivit ihop med en töntig kille som inte ens kan cykla, och hennes gudmor Kate stöter på den femton år yngre servitören som arbetar på deras stammisställe. Phoebes kommentar: skabbigt. Och hennes slutsats är, som bokens originaltitel lyder: Love is for losers.

Vet ni vad mer som är för losers? Dåliga översättningar.

Det här är alltså en engelsk ungdomsroman som utspelar sig i ett samtida Manchester. Romanen är otroligt dialogdriven (som ofta i ungdomsböcker), och här kommer några exempel på repliker som fick mig att knyta näven i fickan:

”Tja, det finns inget att göra åt saken nu.”

”Tja, jo, det kan inte vara lätt.”

”Tja, jag tror att James har rätt.” (OK den här hittade jag på för jag orkade inte leta efter fler exempel)

Alltså. Ingen säger ”tja” i svenska böcker (inte heller ”raring”, ”dumröv” och ”kalaskul”). Speciellt inte i ungdomsböcker. Jag har stört mig på det här sen jag själv var tweenie och det kommer aldrig sluta uppröra mig. Min dröm är att få översätta en amerikansk ungdomsroman och inte använda ordet ”tja” en endaste gång. Med tanke på hur det översatta ungdomsboksbeståndet i Sverige ser ut skulle jag säga att det är en utmaning värdig den franske författaren som skrev en hel roman utan att använda bokstaven ”e” (franskans vanligast förekommande bokstav).

Det finns olika översättningsskolor och inställningar till hur nära originalet man bör hålla sig. Min åsikt när det gäller lättsmälta ungdomsböcker är att man ska få konversationen att ligga så nära en autentisk svensk konversation som möjligt. Det blir löjligt med översättningar där man i princip kör en google translate. När jag läser uttryck som ”allt annat åsido”, ”faktum är att jag älskar dig”, ”det var en väldigt svår tid” och ”jag kan knappt vänta” kastas jag ut ur boken och läsningen. Istället hör jag skuggan av det engelska originalet. Men en översättning ska inte vara en billig kopia. Den ska vara en läsupplevelse i egen rätt.

Trots detta läste jag ut boken och det var tack vare följande:

  1. Boken är över 500 sidor lång men går extremt snabbt att läsa eftersom den i princip bara består av repliker. Det var lite som att läsa manus till en TV-serie. Vartenda ord för handlingen framåt i rasande takt. Överlag var boken som en b-version av Sex Education, ifall Sex Education bara handlat om Otis, Eric, Otis mamma och Otis mammas kille. Minus den underbara estetiken förstås. Platsen och omgivningarna är totalt oviktiga i den här romanen.
  2. Jag kände igen mig oroväckande mycket i bokens berättarjag. Hon hatar sin bästis nya kille, förstår inte poängen med att ha en pojkvän överhuvudtaget, är ensam, ogillar människor i allmänhet och tycker synd om sig själv samtidigt som hon anser sig vara bättre än (nästan) alla andra. Rent personlighetsmässigt finns det bara två saker vi inte har gemensamt: hon tycker om katter och hatar litteratur; jag hatar katter men älskade litteraturämnet när jag gick i gymnasiet. Grejen är att Phoebe är sexton år. Det är okej att hon är dryg. Hon är rolig och igenkänningsfaktorn är (bevisligen) hög. Det är inte lika sympatiskt att vara vuxen och fortfarande inte ha slipat bort en överintelligent sextonårings arrogans och empatibrist.

Nåja! Man kan inte få allt. Jag får konstatera att jag gör bäst i att hålla mig till svenska ungdomsböcker framöver. Åtminstone tills nån anlitar MIG som översättare.

Sponsored Post Learn from the experts: Create a successful blog with our brand new courseThe WordPress.com Blog

WordPress.com is excited to announce our newest offering: a course just for beginning bloggers where you’ll learn everything you need to know about blogging from the most trusted experts in the industry. We have helped millions of blogs get up and running, we know what works, and we want you to to know everything we know. This course provides all the fundamental skills and inspiration you need to get your blog started, an interactive community forum, and content updated annually.

Neapelkvartetten

Någonstans i mitten av läsprojektet jag tagit mig an – Elena Ferrantes världsberömda Neapelkvartett – kommer jag att tänka på en scen från en av förra årets bästa filmer: Celine Sciammas Porträtt av en ung kvinna i brand.

Scenen i fråga äger rum i en improviserad ateljé, där konstnären Marianne målar friarporträtt åt den rika Héloïse, som sitter modell. I början av filmen får Marianne försöka måla av Héloïse i smyg eftersom hon inte vill att det ska skickas något friarporträtt, och således vägrar bli avbildad. Men snart lär de två kvinnorna lära känna varandra – de blir förälskade, förtrogna – och Héloïse går med på att sitta modell. Men inte bara det, ska det visa sig. Scenen ifråga vänder nämligen på den välbekanta konstnären-och-hans-musa-dynamiken. För medan Marianne lyfter penseln från duken, säger Héloïse något om hur Mariannes ansikte förändras under målarprocessen. Och Marianne rycker till – det är ju hon som är konstnären, hon som iakttar, hon som ser. Hon räknar inte med att vara den som nagelfars av någon annans blick. Men Héloïse sitter blickstilla kvar och säger:

När du ser på mig, vem är det jag ser då?

Så förstår vi att i den här konstnärsrelationen är objektet lika mycket subjekt som subjektet är objekt. Utan den ena kan den andra inte finnas. Tillsammans skapar de konstverket.

Varför kommer jag att tänka på det här när jag läser Neapelkvartetten? Jo, just den här dynamiken tycker jag mig se mellan romanernas huvudpersoner, Elena och Lila.

Romansviten berättas i jag-form av Elena, men handlar minst lika mycket om Lila, om den livslånga vänskapen dem emellan, hur deras liv är sammanbundna på outgrundliga sätt. När första delen tar sin början är de båda kvinnorna 66 år gamla, och Lila har försvunnit spårlöst från sitt hem i Neapel. Elena sätter sig ned för att skriva ner deras historia, från början till slut, i hopp om att hitta fram till Lila.

Ni vet redan vad den handlar om: det är ett mäktigt epos som utspelar sig i Neapel och på ett par andra platser i Italien från 50-talet fram till idag. Berättelsen tematiserar klass, kön, erotik, kvinnlighet och inte minns skrivandet. Elena gör en klassresa och en bildningsresa, tar sig från barndomens våld och fattigdom till ett liv som respekterad författare, men lyckas aldrig göra sig kvitt sitt arv, och framförallt kan hon aldrig sluta grubbla på gåtan Lila.

Lila är en dynamo: så vacker, intelligent, elak, oförutsägbar, kreativ och hypnotiserande. Som läsare gör man liksom gemensam sak med Elena; man vill så gärna förstå vem Lila är, var hon har tagit vägen, varför saker blev som de blev. Det skapar ett driv genom hela berättelsen och gjorde att jag var tvungen att sträckläsa de nära 2000 sidorna. Något annat som skapar det här tempot – som ändå är perfekt avvägt, med berättade och gestaltade partier som sömlöst går in i varandra – är att böckerna är uppdelade i så korta kapitel. Ibland slutar de mitt i en scen och skapar en cliffhanger, ibland slutar de bara mitt i ett ögonblick, ibland slutar de med en tydlig avrundning. Oavsett lämnar de mersmak: bara ett kapitel till, och ett till, och ett till …

Jag kommer från en period då jag i princip bara läst poesi, och har tänkt mycket på det poetiska språket, vad man kan göra med språket i poesin: bryta upp det, skära ner det, snedställa det, blanda ihop det, lämna tomrum i det, ta ut svängarna med det. Jag har alltid tyckt att det varit kul att leka på det sättet. Men när jag läser Neapelkvartetten, som har ett rätt linjärt, traditionellt berättande utan åthävor, tänker jag: nej, det är inte språk jag vill ha. Jag vill ha värld.

Elenas och Lilas Neapel kommer jag alltid ha inom mig.

Och så, förstås, insikten om att vi blir till genom varandra. Och att försöka förstå andra människor, att skriva om andra människor, är naturligtvis att skriva om, och försöka förstå, sig själv.

Nu har jag pluggat programmering i ett halvår

Jag finner ingen musikalitet i det här formella språket. Jag hittar ingen rytm som leder mig vidare.

Jag tänkte att det här skulle passa mig bra, jag som tycker om språk och är så rädd för att bli fattig. Men jag har det tungt, och jag undrar om jag inte tagit fel trots allt. Eller var det så här svårt att lära sig de andra språken också?

Jag minns det inte så. Jag minns hur det kittlade och gurglade i munnen av de nyss oprövade ljuden. Hur varje ord, varje mening och rad var en kod att knäcka, nej fel, det vet jag nu – datorer knäcker koder, mänskligt språk är som smällkarameller. När det öppnar sig för en förändrar det en. 

När man ska lära sig nya språk för man höra: tala, tala, våga tala! Hitta någon att prata med, man måste få öva.

Jag övar varje dag nu men ingen kan svara mig. Jag får datorn att returnera ett slumpvist valt kort men det är jag som bestämt valörer och färger. Den kan bara överraska mig till en viss gräns. Jag förändras inte med det här skrivandet. Det är som att ta ett djupt andetag, blunda och sjunka ner under ytan. När kroppen klyver vattnet igen har hela dagen gått. Jag har huvudvärk, vaga minnen av vad som skett. Jag kastar mig över pennan som över mango och vatten. Skriver något som tar mig någonstans. En plats där logiska fel och kompileringsproblem inte existerar.

dansk kvinna

Danska kvinnor är så vackra att jag vill gråta

Danska kvinnor är utomjordiskt vackra

Danska kvinnor är sinnessjuka

Danska kvinnor cyklar och röker samtidigt

Danska kvinnor använder aldrig täckkräm

Danska kvinnor har långt hår ända in i döden

Danska kvinnor är så mycket kvinna att de har dubbla kvinnonamn (Asta Olivia, Caroline Albertine, Josefine Amalie)

Danska kvinnor skriver i sängen dikter åt diktläsande danska kvinnor

Danska kvinnor får sinnena att dansa

Dansa dansa, danska danska

När jag var barn ville jag bli arkeolog

Nu vill jag bli dansk kvinna

Dikt 18/9

Vi gick ner till skolan

tillsammans och röstade

på Vänsterpartiet

och jag tänkte på din

utbrända mamma och din

förtidpensionerade pappa och

banken som äger er vackra

prästgård där ladugården är

borta men tjuderpålarna

står nakna och stryker

den bara himlen

och jag tänkte på mig

på att jag alltid är så trött och på

att jag alltid kan luta mig mot dig

jag tänkte på att du aldrig skäms

varken över att vara glad

eller över att vara fattig

Pliktstyrda medeltidsmänniskor och rädslostyrda nutidsmänniskor

Jag har tre grundläggande rädslor i livet:

  1. Att bli ensam
  2. Att bli så deprimerad att jag tar livet av mig
  3. Att aldrig någonsin bli riktigt bra på att skriva

Jag tror att det mesta jag gör, gör jag för att motverka att någon av de tre ovanstående scenarierna inträffar. Att starta den här bloggen är ett exempel. Men i övrigt famlar jag ofta och det går åt mycket kraft till att navigera genom olika val. Vad ska jag göra av min dag idag? Vad ska jag äta till frukost? Hur många koppar kaffe borde jag dricka? Vilken utbildning ska jag välja? Skulle jag var mindre ledsen om jag tränade oftare?

Jag är så trött på att allt är upp till mig, att jag själv måste välja hur jag ska leva mitt liv och att jag bara har mig själv att skylla om det inte blir som jag önskat mig. Jag har inte ens några mål, jag har bara rädslor.

Kanske är det därför jag återkommer till Kristin Lavransdotter. För i Kristins liv brottas två starka krafter med varann och ingen av dem är sådant som människan kan styra över: kärleken och Gud.

När Kristin drabbas av den starka passionen till riddar Erlend finns bara han, och hon gör precis allt för att de ska få varandra. Det finns ett regelverk att förhålla sig till: hon måste bryta sig från sin trolovning, han måste lösgöra sig från kvinnan till sina barn, hon måste få sin faders tillåtelse, det ska lysas och de ska vigas. När de äntligen är gifta och hon kan se klart igen, är det tron som övermannar henne: det nya målet blir att gottgöra sina synder, och för att veta hur rådfrågar hon prästerna kring sig. Aldrig ifrågasätter hon deras påbud, aldrig ifrågasätter hon religionen. Nej, det är sig själv hon bannar och klandrar, och hon gör vad hon kan för att blidka sin gud, för att hedra sin far och sin mor.

Men jag då? Gott ist tot sen länge. Det finns inga regler, alla ska gå sin egen väg. Man väljer sin familj, blodsband betyder ingenting. Jag är trött. Jag orkar inte fundera på rätt och fel, på hur jag ska bete mig mot andra för att vara en god människa. Men jag måste. Hela mitt varande är beroende av att jag hela tiden ska kunna placera mig utanför mig själv, tänka igenom vad jag gör, skriva om det, komma fram till ett lämpligt nästa drag och handla därefter. Förälskelsen eller besattheten är en kraft som slår ut allt det. Det finns något så lockande i att dras med i något större än en själv, att inte behöva ta något ansvar. Ja, jag övergav mitt hem och min utbildning och alla mina principer, men jag blev så fruktansvärt kär/frälst, det gick inte att göra annat.

Men att bli kär – vad är det för ett mål? Det kan aldrig bli något mer än en förhoppning, en förhoppning som grundar sig i rädslan för att bli ensam.

Kanske är religiös frälsning svaret. Kanske erbjuder frälsning lösningen på mina två första rädslor. Den tredje rädslan får jag lära mig att hantera på egen hand.

Hur kallt är allt, hur stelnat, svart och stilla

Ångest, ångest.

Hur skriver man om något som inte finns? Som bara är tomhet, stelnad. Ett tryck, ett vitt, tomt tryck över brösten, runt huvudet, ett tomt utrymme som inte lämnar något kvar.

Jag kan inte skriva, jag kan inte det. Jag hittar inte orden.

Jag har legat i sängen i flera dagar, jag bara ligger där och blundar och slumrar. Jag är så tung, mitt huvud är så tungt att bära. Jag vet att jag var glad en gång, jag kan gå tillbaka i min dagbok och se att det inte var länge sedan. Det är egalt – jag är inte glad längre – det kan dröja mycket länge innan jag blir glad igen –

Tänker på Maja Lee Langvads Dagar med galopperande hjärtslag. En bok hon skrev på bara någon månad medan hon var sjukskriven för utmattning. En slags dagbok, en loggbok över tillvaron, om vad som händer i det tomrum som uppstår efter att en bok har givits ut, blivit uppmärksammad, och krävt precis allt av sin författare. Jag undrar: Hur kan man skriva så mycket, så tätt och så precist när man mår så dåligt? Jag frustar! För mig är allt dimma. Ingenting tycks mig riktigt verkligt när jag mår såhär. Jag ser min fingrar röra sig över tangentbordet, men vad är det för fingrar? Är de mina? Sitter de ihop med mig? Hur kan det vara så?

Jag känner ju ingenting. Jag känner ingenting för den här texten, jag känner ingenting för någonting.

Nu ska jag ut, det känns som att jag kvävs härinne. Jag vet att det bara är känslor. Men vad är verkligare och riktigare och viktigare än känslor?

Om mina texter kan stanna tiden har jag lyckats

Jag har tänkt en del på vad som gör en text värd att läsa och framförallt vad som gör en text värd att skriva. Det är ju inte bara slutprodukten man måste kunna trivas med utan i allra högsta grad själva skrivprocessen, för man vet aldrig om det man gör ska bli utgivet eller ens färdigt. 

Nå, jag tror jag hittat något som gäller både det jag skriver och det jag läser: det måste ge tillbaka mer än vad jag lägger i det. Det är tidskrävande och emotionellt utmattande att läsa, men i synnerhet att själv skriva. Alltså måste man få något i gengäld, och det jag vill ha är detta: jag vill att min värld ska vidgas, att universum ska expandera en smula, jag vill åt känslan att jag vunnit mer liv och, paradoxalt nog, mer tid än vad jag hade innan. 

Att läsa en dålig bok är att känna att värdefulla timmar stulits från en på det grymmaste sätt; det är en känsla av att ha blivit lurad, kan jag tycka. Jag kan bli irriterad, nästan arg, när något sådant händer mig. Ska man ta andras tid i anspråk måste man ge den tillbaka i dubbelt mått allra minst. Tänk Tranströmers romerska bågar: så ska en bra text vara, den ska öppna tid och rum oändligt, ge en ingång till evigheten, till en plats eller tillstånd man sällan eller aldrig kan nå i det vardagliga. Detta tänker jag är det som gör att man kan läsa om en älskad bok, se om en film eller TV-serie nästan hur många gånger som helst: det är inte ett dugg onödigt, eller slöseri med tid, man skulle inte alls kunnat se eller läsa något nytt istället; man får ju mer tid av att se om den igen, man hamnar på en plats där tiden upphör att finnas. Not a hiding place but a finding place. 

Från och med nu är detta det enda jag behöver bry mig om: om mina texter kan stanna tiden har jag lyckats.

Ur Afrikas verkliga historia

Afrikas verkliga historia. Ola Julén.

Lyssna på detta:

“Dagarna är utan glädje. / Nätterna är utan hopp. / Tag mig nu härifrån / älskade älskade hjärtat.”

“Den som älskar är alltid i underläge.”

“Det finns ingenting i Litauen.”

“Du såg mig i ögonen / och såg rakt in i mig / och stod nära mig / och jag ville, älskade / med dig.”

“En gravt handikappad människas kärlek.”

Intarsia i hennes ögon.”

“ / … / Vi spelar snooker, jag / nyper dig, försiktigt, och du säger No nypas! / Att man kan vara så … Jag älskar dig! / Jag skulle vilja dö när du säger No nypas!

“Jag drömde en gång till om hennes navel / och den var så vacker.”

“Jag ska leva den / rätt in, rakt fram / med öppna ögon.”

(Det finns mycket mycket mer men jag orkar inte skriva av hela boken)

Jag känner att jag älskar det här och att jag vill åt samma stämning i mitt skrivande, men att det jag säger, säger jag på ett platt och omständligt sätt, ett falskt sätt. Jag säger det så, och Julén säger det bara som det är, äkta, ärligt.

Kjell Westö 2

Efter succén med Den svavelgula himlen gav mig på en annan av Westös episka Helsingforsromaner: Där vi en gång gått.

Här berättar han i tredje person och det är ett myller av människor vi får följa från seklets början fram till 1938 (och ännu lite längre i den avslutande epilogen). Här finns framförallt överklassen representerad; den frihetstörstande Lucie Lilliehjelm, hennes hårdnackade bord Cedric, deras vän fotografen Eric Widing och en lång rad släktingar, älskare, älskarinnor, vänner och bekanta. Men också medelklassen och arbetarklassen är alltid närvarande i romanens relationsväv; kommunistiska arbetarfotbollshjälten Allu och den avdankade läraren och journalisten Ivar Grandell är två exempel. Alla möts och skiljs de åt under åren lopp, på de mest väntade och oväntade vis.

Där vi en gång gått är faktiskt ännu bättre än Den svavelgula himlen. Här finns inte en enda ton som klingar falskt och Westö faller inte in i fällan att låta en person bli en schablon för en viss idé eller konflikt som han vill lyfta fram, utan de får vara just vad de är: riktiga människor av kött och blod, fulla av brister, sorg, och, i bästa fall, fulla av kärlek.

Hur ofta läser man en riktigt bra kärleksroman skriven av en man? Men det är just vad Där vi en gång gått är. Här finns intima scener så fulla av ömhet att jag var tvungen att lägga ner boken och torka tårarna. Visst, romanen är en skildring av en stad och en tid, men också en skildring av människor och framförallt av kärleken, kärleken som det viktigaste i livet; kärleken som meningen med livet. 

P.S. Vad ni än gör: se inte filmen. Där har vi två timmar av mitt liv som jag aldrig får tillbaka.