Så har jag läst den! En varg söker sin podd-favoriten Maken av Gun-Britt Sundström, från 1976. Trevligt att läsa en bok från 70-talet, vet inte när jag gjorde det sist. Och precis som det står i Steve Sem-Sandbergs förord är den tydligt märkt av sin tid, vilket syns i samtalsämnen (vpk, Vietnam, vapenvägran), jargong, namn på varuhus och kanske på det faktum att man köper falukorv över disk.
Men inte känner man sig alienerad för det, tvärtom – det bärande ämnet, det heterosexuella parförhållandet, är evigt, och Sundström skriver på ett så bussigt och generöst sätt att man blir alldeles till sig. Hon, eller ska vi säga bokens huvudperson Martina, är rapp, vass och witty, med en stilistisk och språklig begåvning som skiner igenom utan att blända, vilket är snyggt gjort. För det är också en bildad roman som ständigt går i dialog med andra texter, ofta bibeln (Martina och titelns make, Gustav, hänvisar till bibeln i sina blommogram), men lika gärna Kierkegaard och dylika storheter. Och detta görs helt utan högmod så att även en obildad stackare som jag, som inte fick läsa filosofi i gymnasiet, också ska ha glädje utav det.
Min första kontakt med Sundström var hennes Skrivliv, dagböcker 65-78, som jag älskade. Det säger inte så mycket, jag vet. Vad jag minns av den är att den var flyhänt skriven, underhållande och att jag starkt kände igen mig i hennes framtidsångest, hennes velande. Vad ska jag bli? Vad är det meningen att jag ska göra? Precis så känner också Martina i Maken. Hon läser på universitetet och avverkar i tur och ordning jobb på förlag, jobb som översättare, lärarjobb och jobb på bank. Alla dömer hon ut: förfärligt trist, eller passar henne bara inte, eller både och. Till slut blir det doktorerande, men vad det ska vara bra för frågor hon sig också. Åh, vad glad jag är att denna sorts ångest skildras i litteraturen! Jag känner ju precis samma: lönarbete, det finns inget värre, hela ens dag går åt, ens liv, det bara försvinner. Student vill man ju vara för evigt men man vill inte skuldsätta sig för evigt. Återstår väl bara en karriär som akademiker då.
Eller ännu hellre: författare och översättare, som Sundström. Men det vågar jag inte drömma om.