Maken

Så har jag läst den! En varg söker sin podd-favoriten Maken av Gun-Britt Sundström, från 1976. Trevligt att läsa en bok från 70-talet, vet inte när jag gjorde det sist. Och precis som det står i Steve Sem-Sandbergs förord är den tydligt märkt av sin tid, vilket syns i samtalsämnen (vpk, Vietnam, vapenvägran), jargong, namn på varuhus och kanske på det faktum att man köper falukorv över disk.

Men inte känner man sig alienerad för det, tvärtom – det bärande ämnet, det heterosexuella parförhållandet, är evigt, och Sundström skriver på ett så bussigt och generöst sätt att man blir alldeles till sig. Hon, eller ska vi säga bokens huvudperson Martina, är rapp, vass och witty, med en stilistisk och språklig begåvning som skiner igenom utan att blända, vilket är snyggt gjort. För det är också en bildad roman som ständigt går i dialog med andra texter, ofta bibeln (Martina och titelns make, Gustav, hänvisar till bibeln i sina blommogram), men lika gärna Kierkegaard och dylika storheter. Och detta görs helt utan högmod så att även en obildad stackare som jag, som inte fick läsa filosofi i gymnasiet, också ska ha glädje utav det.

Min första kontakt med Sundström var hennes Skrivliv, dagböcker 65-78, som jag älskade. Det säger inte så mycket, jag vet. Vad jag minns av den är att den var flyhänt skriven, underhållande och att jag starkt kände igen mig i hennes framtidsångest, hennes velande. Vad ska jag bli? Vad är det meningen att jag ska göra? Precis så känner också Martina i Maken. Hon läser på universitetet och avverkar i tur och ordning jobb på förlag, jobb som översättare, lärarjobb och jobb på bank. Alla dömer hon ut: förfärligt trist, eller passar henne bara inte, eller både och. Till slut blir det doktorerande, men vad det ska vara bra för frågor hon sig också. Åh, vad glad jag är att denna sorts ångest skildras i litteraturen! Jag känner ju precis samma: lönarbete, det finns inget värre, hela ens dag går åt, ens liv, det bara försvinner. Student vill man ju vara för evigt men man vill inte skuldsätta sig för evigt. Återstår väl bara en karriär som akademiker då.

Eller ännu hellre: författare och översättare, som Sundström. Men det vågar jag inte drömma om.

Skrivande och mindfulness

Har haft sån brutal ångest de senaste dagarna att jag egentligen bara vill ta trippel dos sömntabletter och somna ifrån allt, men nånstans vill jag inte heller ge upp. Så vad göra? Jo, googla minska ångest med hopp om att hitta nåt annat än tips som rör mindfulness, motion och avslappningsövningar, hitta just det och tänka: okej, den här gången kanske det fungerar.

Sagt och gjort, jag gick ut på en promenad och tänkte att nu ska jag minsann ta in alla ljud och dofter och känna på bladen, alla blad, också brännässlorna (mm lägger du märke till den där svidande känslan nu? hur den kommer och går? mmm namaste) och vara fridfull och närvarande.

Men.

Just här började jag förstå varför promenader inte fungerar för mig. Jag är nämligen aldrig så icke-närvarande som när jag promenerar, därför att jag skriver. Jag får syn på en ek och tänker på den i trädgården som pappa har sågat ner nu och så tänker jag på min barndom och det börjar:

… jag hade ingen min barndoms gata för jag var alltid inomhus, spelade zebraspel på datorn och lärde mig räkna alldeles för tidigt, blev ett udda barn som inte ville leka i skogen, bara läsa om yngre stenåldern…

Så fortsätter det, en stadig ström av ord. Skrivande är ju, insåg jag där under eken, själva motsatsen till mindfulness. I skrivandet är man någon helt annanstans. Nog för att man måste vara närvarande i det för att det ska bli bra, men man är ju inte rummet. Kanske är det heller inte bra att vara i rummet när rummet bara gör så satans ont och ger en andningssvårigheter?

Jag vet inte om jag tror på skrivande som ångestlindrande heller, men man får i alla fall vara borta från allt utan att behöva ta trippel dos sömntabletter. Gott så.

Hur känns ångest?

Hur ångest känns:

Hjärtat klättrar som en iller mot bröstkorgen för att hitta en väg ut, springer snabbare och snabbare men kommer ingenstans.

Någon har satt sig på lungorna och trycker ihop så att varje andetag blir en uppgift.

Inne i skelettet en stålklo som griper tag kring nacken och vägrar släppa, en strålande kall smärta.

Att höra något, vad som helst, andra människor prata, brus från vägarna, vårfåglarna, det går inte, men inte tystnaden heller, den sväljer en hel.

Inget når ut och inget når in det är bara ett slit dygnet runt ett ändlöst rullande av sten bort från frågan är det värt att leva såhär är det värt att leva.

Välkommen till den här världen

Jag såg så många skriva om Amanda Svenssons nya så att jag gick och lånade en av hennes gamla, nämligen Välkommen till den här världen. Orkar inte berätta vad den handlar om och det är heller inte viktigt, det är inte för storyn man läser hennes romaner. Det var länge sen jag läste henne, och jag hade kul! Det är inte ofta det händer när man läser tycker jag, att upplevelsen känns uppfriskande, som ett surt gult S-märke. Men så var detta (fast inte lika segt, inte segt alls)! Att läsa henne är som att titta på poppig abstrakt konst, surrealistiskt. Hon skriver associativt, befriande, härligt. Nu är inte jag en sån som viker hundöron eller stryker under meningar etc (speciellt inte eftersom detta var ett låne-ex, vilket det typ alltid är, för jag prioriterar inte att köpa böcker, tyvärr*) men denna bok är annars som gjord för det. Hade gärna givit exempel men kommer inte göra det pga ovan nämnd anledning.

Jag älskar surt godis och jag blev så glad av att se att det går att skriva som hon gör, som en enda lång hoppig medvetandeström full av inspel och antydningar och låtcitat. Ibland känns det som att det enda kreddiga är att vara en god stilist och skriva avskalat, mättat, i bilder, att det är det enda man får. Sen kommer en sån här roman och ba: man får skriva hur som helst. Kör på bara. Det var så bra för mitt självförtroende.

En sista grej: en av de tre huvudpersonerna i boken är besatt av Svindlande höjder och den läste jag för bara några veckor sedan och det var så belönande. Jag försöker läsa klassiker då och då och liksom ta mig igenom även om det inte riktigt är min smak eftersom jag 1. älskar känslan av bildning och 2. vill kunna ta referenser i andra verk. Så fick jag den här liksom serverad! Tack universum. Tack Amanda Svensson.

*Detta har inget att göra med att jag inte tycker att böcker är viktiga eller att jag inte älskar att äga böcker, det är bara det att jag inte har någon inkomst och därför kan jag inte motivera att köpa nåt som man kan låna gratis. Böcker är det viktigaste jag vet, hade inte kunnat skriva detta utan dem, eller utan bibliotek för den delen. Vill uttrycka ett livslångt tack till alla inblandande i böckers och biblioteks tillblivande och upprätthållande.

MANIFEST

Jag ska inte falla in ett hål av ångest den här sommaren.

Jag ska gå ut varje dag. Jag ska promenera.

Jag har tagit bort alla appar på mobilen (utom Tinder) och jag ska inte installera dem igen och jag ska aldrig ta upp telefonen utan att tänka.

Jag ska göra allting långsamt.

Jag ska vila varje dag, sova middag, vaja under en palm.

Jag ska läsa böcker, riktiga böcker.

Jag ska skriva om dem.

Jag ska skriva.