Månad: juni 2019

Liveblogg

~ Milane ~ Lämna en kommentar

Är i Köpenhamn. Hittade en burk kapris för 5.95 på Netto. Jag älskar Danmark.

Jag bor hos mitt ex (HEJ JESPER) ex och idag träffade jag hennes mamma och pratade danska med henne. Hon trodde jag var norsk för hon tyckte inte att jag hade någon svensk brytning. Jag är oklädsamt smickrad.

Just det! Kanske ska berätta varför jag är här. Jag läser en intensivkurs i danska och hittills går det rigtig flot om jag får säga det själv. Tyvärr är jag så trött efter skolan att jag inte orkar tindra. Nåja. Man kan inte få allt.

På genhør!

Vinternoveller, farsmord och drömmen om Nina

~ Milane ~ Lämna en kommentar

Jag har läst två nätta böcker med tungt innehåll de senaste dagarna: Vinternoveller av Ingvild H. Rishøi och Vem dödade min far av Édouard Louis. Och så en fackbok av Nina Björk, men vi kommer till den senare.

Först ut: Vinternoveller. SvD:s Therese Eriksson har skrivit om Rishøis stil att den är oerhört enkelt men samtidigt får texten att ”vibrera i varje mening”. Det håller jag verkligen med om. Rishøi gestaltar sina berättelser i enkla, korta meningar som ändå får maximalt känsloutslag.

Boken består av tre noveller som har samma dramaturgiska uppbyggnad och är berättade ur jag-perspektiv av samma sorts huvudpersoner: fattiga, unga och ensamstående med ansvar för barn. Bristen på pengar, och det som den bristen grundar sig i, försätter dem i svåra situationer som löses när en annan människa mot slutet av varje berättelse gör entré och ger dem en hjälpande hand. Ja, det är en klassisk uppbyggnad, ja, det låter enkelt, och ja, en mästare kan ta det allra enklaste och göra det till det vackraste. Det visar Rishøi prov på här.

Så Louis bok, som jag läst så mycket om och länge varit nyfiken på. Kanske hade jag haussat upp den för mycket, för jag blev faktiskt lite besviken. Var det här allt? kände jag när jag läst ut den. Jag var beredd på en känslomässig knockout à la Rishøi, men blev nog mer berörd av de intervjuer jag läst med Louis, än av själva boken. Nåja.

Jag dödade min far är en självbiografisk berättelse som riktas till ett du. Detta du är Louis far, en arbetare från norra Frankrike som sedan ungdomen slitits ut i den tunga industrin och tvingas jobba vidare trots en allvarlig ryggskada efter en arbetsplatsolycka. Fadern är svårt märkt av sin uppväxt, alkoholiserad och otillgänglig. Louis berättar alltså faderns livshistoria för läsaren genom att hela tiden tilltala fadern själv. Men så i slutet zoomar Louis ut från denna högst personliga historia och sätter den i ett politiskt sammanhang. Han nämner presidenter och ministrar och beskriver vilka konsekvenser som deras beslut fått för hans fars liv. Inte nog med detta: han anklagar dem rakt ut, gör dem till aktiva deltagare. Emmanuel Macron tar maten ur munnen på dig, skriver han. Hur ofta ser man det? Hur ofta ser man något så konkret istället för något som regeringen tvingas skära ner på socialbidragsbudgeten? Alldeles för sällan.

Och det är i detta bokens styrka finns: i den oerhörda närheten, ömsom kärleksfull, ömsom brutal, som sedan sätts rakt in i ett mycket större sammanhang, som helt sluter glappet mellan de styrande och de styrda. Jag kan förstå att den orsakat debatt i Frankrike: det är svårt att inte bli berörd.

Det jag saknade i boken, och det här är nog orättvist av mig, för detta är inte Louis programförklaring, men ändå: jag saknar ett resonemang kring varför. Varför gör politikerna som de gör? Vad är bakgrunden? Hur kunde det gå så fel att en bruten man tvingas jobba som gatsopare för 700 euro i månaden i ett av västvärldens rikaste länder?

Svaren på de här frågorna får jag till stor del i Nina Björks Drömmen om det röda. Det är en bok som tar sin utgångspunkt i Rosa Luxemburgs liv och tankar, men det är inte en biografi. Jag skulle säga att det handlar lika mycket om Björk själv som om Luxemburg; Björk använder anekdoter och texter ur Luxemburgs liv för att föra fram egna resonemang om kärlek, kapitalism och identitetspolitik, bland annat.

Spridda skurar alltså – och det är framförallt de klarsynta förklaringarna av marxism, kapitalism och socialdemokrati som jag tar med mig vad gäller tankestoff. En återkommande punkt är att den demokrati vi sägs leva i faktiskt bara gäller det politiska planet – inte det ekonomiska. Arbetare har ingen makt att bestämma hur frukten av deras arbete ska fördelas, eller hur deras arbete ska utföras. Det har däremot kapitalisten. Och det är kapitalisten som bestämmer vilket arbete som är värt mest. Så hamnar vi i en situation där politikerna är i händerna på kapitalet; för utan kapitalet, inga skatter att finansiera offentlig sektor med, och då kan politikerna hälsa hem.

Vad är då alternativet? Björk målar upp den värld som Luxemburg drömde om: ett samhälle där den politiska och ekonomiska makten tillhör alla och alla deltar aktivt i den. Frihet från en existens som definieras av att köpa och sälja varor för att kunna överleva. Av var och en efter förmåga, till var och en efter behov. Alltså: inga gatsopare med trasiga ryggar. Ingen som målar stolar som inte behöver målas. Ingen som arbetar bara för att arbeta. Det var en dröm, säger Björk, och Luxemburg mördades för den. Den socialism hon arbetade för infördes aldrig. Kanske är vi längre ifrån den nu än under tiden hon levde. Men, påminner Björk oss: historien leder oss vidare. Det är inte slut än. Drömmen om det röda kan fortfarande bli sann.

En sista not: så välskriven denna bok är! Och vilka ljuvliga språkliga analyser Björk gör. Hon visar hur och varför Luxemburgs brev och tal är så gripande, så starka, och hon gör det på ett tydligt och tillgängligt sätt utan att använda avancerande akademiska termer.

Läs alla tre!

Kreativt skrivande 7.5 hp

~ Milane ~ Lämna en kommentar

Han ger oss ett citat av Jeanette Winterson. Eller, ska jag säga, erbjuder oss citatet. Att ta emot det är inte en obligatorisk uppgift.

Winterson uppmuntrar oss att skriva varje dag. Jag tror på att man måste skriva varje dag. Men det är inte riktigt så han sammanfattar det. Han skriver: Skriv varje dag! Det är ett imperativ. En hård verbform. En uppmaning. Den kan vara tvingande. Men i den här kontexten blir den uppmuntrande. Ingen kan tvingas att skriva varje dag. Att skriva är inte ett straff. Det kan inte vara ett straff. Det kan vara jobbigt, men vi gör det för att vi vill. Ingen har bett oss att skriva. Ingen bryr sig om vi inte skriver. Här sitter vi trots det och tror att det ska bli något.

Ändå: av alla som går kursen är det kanske en eller två som kommer följa uppmaningen. Som kommer ta den som en befallning. Som att det inte finns något val: skriv varje dag, annars räknas det inte. Skriv varje dag eller inte alls. En eller två kommer att förstå. Kanske ingen.

Jag undrar vad han önskar mest: att alla tar citatet till sig, att alla sätter sig och skriver och läser flera timmar varje dag, tar det här vi gör på största allvar. Skriver om och om igen. Engagerar sig. Eller är det skönast såhär: ingen gör sitt bästa. Skriver en uppgift på en halvtimme, skickar in den. Respons: vilken intressant text. Jag blir nyfiken. Bra jobbat. Det finns inget att göra med det. Han kan inte tvinga någon att lägga mer tid än så. Han kan inte tvinga någon att läsa noggrannare.

Istället kan han tänka på sitt eget skrivande, sina egna texter. Inget som görs här har någon som helst substans. Han kan sätta det på autopilot. Han har sett det förr. Samma texter, samma misstag. Fast så får man inte säga. Misstag. Man måste se potentialen. Man måste se potentialen i texten. I meningen. I ordet.

En uppmaning kan vara en uppmuntran, ett gott råd som ges med öppna händer. En uppmaning kan vara den enda vägen att gå. Följ den eller försvinn. Följ den fast du aldrig kommer fram. Skriv

Ny kategori

~ Milane ~ Lämna en kommentar

Jag tar 100 mg sertralin om dagen nu. Jag är ett moln med samma tyngd som en brevpress. Jag läser och skriver timmar i sträck utan att bli trött. Var det så enkelt? Två vita piller som inte ens känns när man sväljer dem?

Varför tycker jag att allt går så bra nu. Varför tror jag att jag kan.

Skrev jag bättre när jag tvivlade på livet.

Skrev jag bättre när jag knappt orkade. När varje ord var värt mer.

Gjorde jag?

Plus och minus med Hålla andan

~ Milane ~ Lämna en kommentar

Jag har läst Floras blogg länge (typ fem år) fast jag inte riktigt gillar sättet hon skriver på (men iaf tillräckligt mycket för att hänga kvar i fem år). Hon är duktig och skicklig och lägger märke till detaljer som hon beskriver på ett originellt sätt. Men jag saknar kött. Jag vill bli slagen i huvudet. Det blir jag inte av hennes blogg (och det är väl kanske inte poängen med den heller. Jag fattar att hon har annat att göra än att slå mig).

Jag hade således låga förväntningar på hennes första roman, Stanna, men minns att jag blev positivt överraskad. Den var o-pratig och finstämd. Givetvis ville jag läsa också Hallå andan, hennes andra. I sann klatschig baaam-anda kommer därför en plus-och-minus-lista med tankar om den:

+ Bra sexscener. Språket håller sig långt från klyschor och har ett intensivt tempo som speglar händelserna. Men minus för att utlösning kallas ”silver”.

+ Slutet. Boken slutar på två olika platser, kan man säga, och det ena slutet är mer thriller och det andra mer arthouse. Arthouse-slutet var otroligt, thrillerslutet spännande, om än lite orealistiskt? Nåja. Tråkigt hade man inte.

+ Inget dödkött. Jag hatar att läsa miljö- och personbeskrivningar sida upp och sida ner. Här får man det som behövs och inget mer.

+ Ohyggligt läckert formgiven

– Rytm. Jag hade svårt att komma in i ett flow medan jag läste. Det var som det hela tiden ryckte, som en bil som inte riktigt vill växla. Jag tror att det är det här med att stapla många korta meningar på varandra, det ville sig inte riktigt för mig.

– Kylan. Det är säkert ett medvetet val att tonen är isig, inte släpper läsaren hela vägen in. Men det gör också att jag har svårt att få grepp om karaktärerna. Jag känner inte med dem. Jag älskar dem inte, hatar dem inte. De slår mig inte. Jag blöder inte. Jag ser dem på andra sidan fönstret och sen går jag därifrån.

Det skrivande livet

~ Milane ~ Lämna en kommentar

Jag hade inte tänkt låna den. Men så såg jag den stå där, med mjuka pärmar, bakåtlutad, enkel svart text mot vit bakgrund. Uppriktig. Det är klart att jag ville höra vad den hade att säga.

Det skrivande livet av Annie Dillard är en essä men lika mycket en lärobok i skrivande, utan att aspirera på att vara det. En litterär motsvarighet till Kings Att skriva, kanske. jag vet inte om det är rättvist att jämföra Dillard med King. jag tror inte att hon hade tyckt det.

Dillard är en fantastisk berättare. Boken är full av anekdoter från karga öar, från insektsriket, från andra konstnärers liv. Hon berättar dem såhär: som att man får se en sträng vibrera men utan att höra tonen, och så i den sista meningen lyfter hon upp ens hörselkåpor och man tänker: ja, det är ju den låten. Allt faller på plats.

Jag känner mig förälskad när jag läser henne. Det är som hon talar bara till mig. Viskar genom mörkret. Jag suger på alla hennes ord. Hon har valt dem så noga. Jag läser precis hur svårt hon har haft att vänta på dem, men det verkar inte svårt. Jag är bara i det. Inte för ett ögonblick tänker jag på att lämna hennes röst.

Det här är en text där det inte går att välja den bästa delen, för alla delar är den bästa. Men jag kan säga att jag bröt upp läsningen för att skriva ner följande meningen och klistra fast den på mitt skrivbord: ”Sikta på huggkubben”. Så mäktig med orden är hon att hon bundit fast den meningen i mig för alltid.

Jag säger till alla som skriver: läs den här boken.

Novellix nr 94-97 (+ några rader om Berlin och avundsjuka)

~ Milane ~ Lämna en kommentar

Det var ett tag sen. Det är för att jag varit i Berlin. Gått 20 000 steg om dagen och sovit alldeles för lite. Men jag älskade varje minut, jag var så otroligt lycklig. Jag gick runt och sa till mig själv tänk att jag får leva, tänk att jag får vara här, tänk att jag kan gå runt här på mina egna ben, jag har inte ens fått skavsår. Jag gick och såg en utställning med Lotte Lasersteins verk, kunde inte heller tro att det var sant. Jag började skriva men hade inget att skriva på så nu har jag glömt bort allt, men det var inspirerande i alla fall. Det kommer kanske tillbaka till mig. Och så såg jag Fleetwood Mac, det var därför jag åkte dit. Ja, vad kan jag säga. Jag kände mig hel.

Jag åkte med handbagage så jag packade inte ner någon roman, tänkte att det skulle bli onödigt tungt. Istället blev det fyra noveller som jag fick när jag fyllde år: asken Om att vara ung från Novellix. Först vill jag säga att formgivningen är underbar, man vill bo i böckerna. Asken har jag numera uppställd i bokhyllan som ett stilleben. Bara att se den får mig liksom att vilja skriva.

De fyra novellerna är skrivna av Sara Kadefors, Johanna Nilsson, Sandra Beijer och Elin Bengtsson. Av dessa var det bara Elin Bengtsson jag inte hade läst sen innan, men jag tyckte om hennes novell och gick och lånade en av hennes romaner. Jag tror att jag kommer tycka ännu bättre om den, för jag har svårt för noveller. Det här kanske är fel av mig, men jag ser noveller som ett slags mellanting mellan dikt och roman, och det blir varken hackat eller malet. Man får varken djupet hos en roman eller skärpan hos en dikt. Det är svårt att hinna teckna fullblodiga människoporträtt på bara några sidor, och eftersom formen är kort måste man hela tiden hålla sig nära historien och föra den framåt. Det är ett kraftprov för en författare att lyckas skriva en novell som inte känns som att den borde varit något annat. Den jag tycker lyckas bäst här är Sara Kadefors, vars Till varje pris verkligen passar i det knappa formatet. Jag upplever att det är en roman som handlar om en idé snarare än en känsla eller en stämning. Jag vill inte avslöja något om handlingen, men detta är den novell som dröjer sig kvar i mig, och det är inte tack vare en viss scen eller person, utan helheten och vad den säger. Det är snyggt gjort.

Och på ett helt annat spår så var det det här med avundsjukan. Det var den som fick mig att gå upp ur soffan, stänga av Youtube och skriva det här inlägget. Nu när jag skrivit är jag inte så ondsint längre. I alla fall. Jag blir så arg på alla som får skriva och så får inte jag det. Jag skulle väl också kunna skriva en novell? Varför får inte jag vara med? Att skriva är det enda jag egentligen vill. Det är piss-svårt. Ja. Och man måste offra en massa. Men det gör mig verkligen ingenting.

Jag har ofta undrat vad jag väntar på. Vad är det som får mig att inte bara börja?

Nåja. Jag började ju blogga i alla fall. Och jag ska skriva hela nästa år och gå en skrivkurs i sommar. Något kanske faller på plats då?

Eller så är jag helt enkelt för sjuk för att nånsin klara det och i så fall kan jag lika gärna ta livet av mig.

Tove! Tove! Tove!

~ Milane ~ Lämna en kommentar

Torr i munnen är jag och galopperande hjärta har jag efter att ha läst Tove Ditlevsens Gift, en självbiografisk roman om hennes liv, från den första mannen hon gifter sig med till den fjärde och sista stora kärleken: narkotikan.

Någon gång för flera år sen snubblade jag över en pjäs som sattes upp i Danmark. Den hette Tove! Tove! Tove! och handlade enligt uppgift om Tove Ditlevsen. Vem var denna författare som kunde ge upphov till en sådan passionerad titel? Jag läste om henne på Wikipedia och blev överväldigad. Vilket liv att ha levt. Vilken underbar, förfärlig människa. Men det dröjde alltså fram tills nu att jag läste något hon skrivit och detta kommer inte att bli det sista.

Jag vet inte vad det är hon gör som slår mig så hårt, kanske är det hennes kompromisslöshet? Gift är skriven på flygande prosa, texten rinner som vatten men känns rik och djup som vin. Det är så sorgligt att hon är död, jag hade velat se henne på riktigt. Jag tror aldrig att jag har varit på ett författarsamtal men jag skulle ha gått på alla hennes.

Framförallt skriver hon om skrivande på ett sätt som jag känner igen mig så mycket i. Hon säger att hon är som lyckligast när hon skriver och så fort hon inte har något projekt att arbeta med är det som att luften går ur henne. Som bakom ett draperi som skiljer henne från verkligheten iakttar hon människor, sparar på dem tills hon kan använda det hon upplever i sin konst. Hon kan inte dricka för ofta, skriver hon, för det går inte att skriva bakfull. Hela tiden går hon runt och formar meningar i huvudet, hon är aldrig riktigt närvarande. Tove Ditlevsen är helt enkelt Författare. Berömd och rik och vacker och totalt uppriktig i sin konst. Läs, bara läs!

Friläge

~ Milane ~ Lämna en kommentar

Friläge av Yrsa Keysendal. Jag läste nyss ut den, för bara några minuter sedan, så här kommer orensade färska tankar.

Friläge kretsar kring Anna och Linda, uppväxta på samma gård, i olika lägenheter men vägg i vägg. Anna ensam med sin mamma och Linda ensam med sin pappa. De när en symbiotisk vänskap, som syskon, den är oerhört stark och därför knäcks den också helt när något inträffar som bryter isär dem. Berättelsen består av tre delar: den första delen ur Annas perspektiv när de är barn, andra delen ur tredje person som handlar om Linda, och sista delen tillbaka till Anna igen, Anna som nu är vuxen och försöker köra ifrån det förflutna.

Romanen gick snabbt att läsa ut, den är 200 sidor lång men framförallt har den breda marginaler som bildar ramar runt texten. Och så är den skriven: i bilder, som tavlor, utsnitt ur vardagen, ur livet. Man kan slå upp vilken sida som helst och bara läsa den scenen, en scen kan vara en hel historia i sig. Berättelsen gestaltas alltså snarare än berättas, man följer utifrån snarare än inifrån, vilket skapar en melankolisk känsla, en slags långsam sorg som dröjer sig kvar i minnet. Jag skulle beskriva läsupplevelsen som hur det är som när man just satt sig i bilen och vrider om nyckeln: man står till synes stilla men bakom huven vibrerar det oupphörligt.