Att verkligheten överträffar dikten hör man ibland, och inget kunde stämma bättre in på Tara Westovers Allt jag fått lära mig. Att Ett litet liv kritiserats för att vara orealistisk i sin vältran i olycka och misär ter sig orättvist när man läser vad Westover gått igenom: på många sätt liknar hennes livsresa Judes, men där hans är fiktiv, är hennes helt sann.

Det är alltså en högst osannolik historia Westover berättar, men inte omöjlig. Allt jag fått lära mig är en innerligt skriven biografi, kronologiskt indelad i tre delar: uppväxten som oregistrerat barn med strängt religiös familj bland bergen i Idaho, den stora brytpunkten som uppstår när Westover trotsar familjen och börjar college, och sista delen när hon som vuxen doktorerar på Harvard.

På engelska heter boken Educated, och det är till stora delar vad boken handlar om: hur en utbildning kan ge en människa förmågan att se världen ur sina egna ögon, istället för någon annans. Under uppväxten har Westover inlemmats i faderns stränga, rubbade världsbild. Hon har lärt sig att förakta myndigheter, att betrakta kvinnor som visar axlarna som horor, och förberett sig för världens undergång. Andras ord har varit lag. En nyckelmening i boken är det hon tänker efter att hon fått sin doktorsavhandling godkänd. Vem skriver historien? frågar hon sig. Och svaret kommer snabbt, självklart: Det gör ju jag. Hon följer inte fogligt någon annan längre; hon har lärt sig att betrakta flera olika perspektiv, analysera dem och sedan dra egna slutsatser. Och det har gett henne makten att själv få definiera historien.

På baksidestexten läser jag att boken hyllats av Obama och Bill Gates. Det är inte förvånande, tänker jag, för den inlemmar sig ju i en liberal tanke: den att utbildning främjar demokrati och individens frihet samtidigt som den också stävjer ignorans, fördomar och dumhet. Man kan läsa boken på det sättet: att om alla människor bara utbildade sig skulle ingen längre behöva genomlida den uppväxt Westover tvingades utstå. Men det är en alldeles för enkel utväg. Tänker vi så börjar vi blanda ihop moral och beteende med utbildningsnivå. Valerie Solanas ord ekar i mitt huvud: Utbildning är bara ett sätt att skilja människor åt. Och Westover varnar själv för att använda henne som ett exempel på utbildning som universallösning: Jag ville inte framställas som en strävsam Horatio Alger-figur i någons tårfyllda hyllning till den amerikanska drömmen.

På det sättet är det en nyanserad biografi: det som Westover upplever att hon vinner genom sin utbildning har också ett bittert pris – hon förlorar kontakten med sina föräldrar och flera av sina syskon. Just relationen till familjen beskrivs ingående: den starka kärleken och lojaliteten som biter sig fast trots våld, lögner och svek. När Westover väljer att äntra den akademiska världen väljer hon också bort en annan värld.

Det är ingen askungesaga det här – men en drabbande uppväxtskildring väl värd att läsa.