Har fortfarande så lätt för att bli trött, rentav utmattad. Lite lite slarv med sömnen, för mycket engamemang i något – en sakfråga, en människa – så är jag tillbaka där igen. Kroppen blir liksom tung, tungan klistrar sig fast i gommen, axlarna värker, hjärtat rasar. Hur kunde du hur kunde du hur kunde du.

Då vet jag ingen annan bot än att bara vila. Isolera mig. Läsa. Ta en promenad. Tystnad. Stillhet. Låta tiden gå och tro att tiden läker.

Det fungerar men gör mig också frustrerad. Jag tror att det är friskt. Att efter en period av tystnad känna ett behov av att uttrycka sig. Komma framåt. I mitt fall ofta: skriva mig fram till något. Tänka mig fram till något. En insikt. Något nytt.

Den här känslan av att alltid vilja komma vidare, framåt, uppåt, har alltid varit så stark hos mig. Jag vill tro att det är en mänsklig grej. Jag vill tro att det är ofrånkomligt att jag har så svårt för att gå bakåt. Att det inte är ett fel hos mig utan något djupt mänskligt som jag inte kan göra något åt.

Jag är bra på att bryta upp, lämna, gå vidare, testa något annat. Blir sällan fäst vid folk. Ännu mer sällan blir de fästa vid mig. Det är bra. Inget ansvar. Inga band. Inga farväl.

Ensamhet kan göra ont, kan vara helt förfärlig, men kan den vara värre än att behöva leva med att ha sårat någon djupt? Jag har tänkt på det en del den senaste tiden. Att såra eller att såras. Vad väljer man?

Det finns ändå något visst i att vara den som har blivit trampad på, om man nu bortser från den smärta som själva oförrätten medfört. Det finns ett narrativ som ligger öppet. Det att riva, rasa och resa sig igen. Den som blivit kränkt har rätten på sin sida. Den som blivit kränkt har rösten. Stödet. Den har potentialen till en lycklig historia.

Vad har den som sårar? Kanske bara ett bottenlöst självförakt.

Jag menar inte att det finns vinnare i en sådan situation. Jag menar bara att jag känner, och har alltid känt, att jag hellre vill vara den som älskar mer än den som älskar mindre.