Månad: juni 2020

Ur Afrikas verkliga historia

~ Milane ~ Lämna en kommentar

Afrikas verkliga historia. Ola Julén.

Lyssna på detta:

“Dagarna är utan glädje. / Nätterna är utan hopp. / Tag mig nu härifrån / älskade älskade hjärtat.”

“Den som älskar är alltid i underläge.”

“Det finns ingenting i Litauen.”

“Du såg mig i ögonen / och såg rakt in i mig / och stod nära mig / och jag ville, älskade / med dig.”

“En gravt handikappad människas kärlek.”

“Intarsia i hennes ögon.”

“ / … / Vi spelar snooker, jag / nyper dig, försiktigt, och du säger No nypas! / Att man kan vara så … Jag älskar dig! / Jag skulle vilja dö när du säger No nypas! “

“Jag drömde en gång till om hennes navel / och den var så vacker.”

“Jag ska leva den / rätt in, rakt fram / med öppna ögon.”

(Det finns mycket mycket mer men jag orkar inte skriva av hela boken)

Jag känner att jag älskar det här och att jag vill åt samma stämning i mitt skrivande, men att det jag säger, säger jag på ett platt och omständligt sätt, ett falskt sätt. Jag säger det så, och Julén säger det bara som det är, äkta, ärligt.

Kjell Westö 2

~ Milane ~ Lämna en kommentar

Efter succén med Den svavelgula himlen gav mig på en annan av Westös episka Helsingforsromaner: Där vi en gång gått.

Här berättar han i tredje person och det är ett myller av människor vi får följa från seklets början fram till 1938 (och ännu lite längre i den avslutande epilogen). Här finns framförallt överklassen representerad; den frihetstörstande Lucie Lilliehjelm, hennes hårdnackade bord Cedric, deras vän fotografen Eric Widing och en lång rad släktingar, älskare, älskarinnor, vänner och bekanta. Men också medelklassen och arbetarklassen är alltid närvarande i romanens relationsväv; kommunistiska arbetarfotbollshjälten Allu och den avdankade läraren och journalisten Ivar Grandell är två exempel. Alla möts och skiljs de åt under åren lopp, på de mest väntade och oväntade vis.

Där vi en gång gått är faktiskt ännu bättre än Den svavelgula himlen. Här finns inte en enda ton som klingar falskt och Westö faller inte in i fällan att låta en person bli en schablon för en viss idé eller konflikt som han vill lyfta fram, utan de får vara just vad de är: riktiga människor av kött och blod, fulla av brister, sorg, och, i bästa fall, fulla av kärlek.

Hur ofta läser man en riktigt bra kärleksroman skriven av en man? Men det är just vad Där vi en gång gått är. Här finns intima scener så fulla av ömhet att jag var tvungen att lägga ner boken och torka tårarna. Visst, romanen är en skildring av en stad och en tid, men också en skildring av människor och framförallt av kärleken, kärleken som det viktigaste i livet; kärleken som meningen med livet. 

P.S. Vad ni än gör: se inte filmen. Där har vi två timmar av mitt liv som jag aldrig får tillbaka.

Det här är vad jag har att säga om att skriva

~ Milane ~ Lämna en kommentar

Det finns inget att säga om att skriva. Folk tror att det finns det men det stämmer inte. Antingen skriver man eller så gör man det inte.

Såhär är det för mig: när jag mår bra, när jag fått mat sex sömn vatten, då skriver jag. Jag bara gör det. Texten kommer. Det är som allt annat. Vissa går kanske runt och gnolar när de mår bra, vissa städar, vissa hobbysnickrar, vissa syr, vissa spelar TV-spel, andra skriver. Jag skriver. Det är bara så mycket i mig som måste komma ut när jag mår bra, så många intryck, känsla, så mycket LYCKA, att om jag inte sätter mig ner och koncentrerar det, samlar ihop det i en punkt, skapar en spets åt det, ett kärl att hälla ner det i, en ram, då svävar jag helt iväg.

Man skulle kunna säga att jag skriver för att inte bli galen. 

När jag inte skriver. Jag kan inte skriva när jag är låg, trött, deprimerad, stressad. Texten är borta. Det är bara mörker, mörker som finns där. Jag får inte fatt i den. Det är som drömmen man drömt, som var så levande, som man levde mitt i, som man kände, som oåterkalleligt är borta när man vaknar.

Kjell Westö

~ Milane ~ Lämna en kommentar

”Jag arbetade som journalist i tio år och var förtvivlad över att jag var så beroende av rytm. Jag behövde ofta skriva om den första meningen sjutton gånger innan jag kom in i texten”, förklarar Kjell Westö i Yrke författare. Fortfarande, berättar han, kan det ta två-tre timmar varje förmiddag innan han kommer in i rätt rytm: det tillstånd där språket flyter på som musik samtidigt som tanken är alldeles klar.

Som jag kände igen mig. Sådär, tänkte jag, är det för mig alltid. Det börjar med en mening som kommer till mig, en rytm, och därifrån kan det skrida fram flera sidor i ett svep. Men när ingivelsen inte kommer – nej, då går det inte. Det är inget man kan tvinga fram. Man måste orka vänta. Om och om igen säger han det, Westö. Man måste vänta.

Och jag har väntat 23 år på att läsa någon av hans romaner, men nu var det dags. Den enda av hans alster som fanns på biblioteket var Den svavelgula himlen, som också råkar vara hans senaste. Westös formel verkar vara realistiska, episka, historiska romaner som utspelar sig i Helsingfors. Så också denna. Och som jag sveptes med! Från första sidan och framåt fördes jag obevekligt vidare av Westös bedrägligt enkla prosa. Jo, rytm, det har han. Det finns inte ett kommatecken jag skulle flytta.

Westö säger att han som författare är både story- och människodriven. Jo, storyn finns där, och manar berättelsen framåt. Jag kan nästan se hans enorma mindmap framför mig när jag läser. Ingen scen är där i onödan, inga detaljer för precisa, inget viktigt heller utelämnat.

Men människorna. Det han inte planerar lika noga – det är där det händer. Berättaren och Stella. Axel. Linda. Krister. Här har vi romanens styrka. Storyn, de yttre historiska händelser som vävs in i berättelsen, de avgörande vändpunkter som finns, känns ibland lite väl formelaktiga, lite för sömlösa, lite för välplanerade, och därmed inte vidare gripande. Men i de små, vardagliga scenerna människor emellan – två tonåringars första kärleksmöte på en röd filt, en medelålders son som tar sin mamma på konsert – där är jag helt och fullt i romanens värld. Och vilken värld den presenterar: på knappt femhundra sidor får Westö med hela släkters livshistoria och levnadsöden, samtidigt som han levandegör Helsingfors på ett sätt som får mig att tråna efter staden.

Det är en bild av livet han ger, hur futtigt och storslaget det är, och livet i mig sjuder och bultar medan jag läser. Vad mer kan man begära av en roman?

Jag försöker läsa Kärlek i kolerans tid

~ Milane ~ Lämna en kommentar

Har jag inte läst något alls sen 31 maj? Jo, en hel del. Men inget som jag känt förtjänat, eller snarare krävt, ett eget inlägg.

Först lockades jag av Silvervägen av Stina Jackson, som blivit så läst och omtyckt. För mig var det en slätstruken upplevelse, som helt okej vaniljglass. Sedan Resten av allt är vårt av Emma Hamberg. Här var skämskudden framme flera gånger, av både bra och dåliga anledningar. Ibland därför att det var så känslosamt att jag liksom blev generad inför mig själv (bra). Ibland därför att den var så käck och härlig och livsbejakande att jag bara fick krupp (dåligt). Och så två fackböcker: Den sårade divan av Karin Johannisson, som var fascinerande läsning, men jag är för okunnig inom hennes fält för att kunna ge något slags läsvärd reflektion, och så en bok om Svenska som andraspråk i förskolan, som jag älskade, men som jag inte tycker hör hemma här i bloggen eftersom det är en forskningssammanställning och inte en skönlitterär bok.

Dessa fyra lyckades jag åtminstone läsa från pärm till pärm. Men med Kärlek i kolerans tid gav jag upp. Vad är det med den här typen av episka romaner som jag inte tycks klara av? Är det mig eller boken det är fel på?

Jag minns att jag kände samma sak för Carl-Johan Vallgrens Augustprisvinnare Den vidunderliga kärlekens historia. Efter 100 sidor la jag ner den. Men varför? De senaste dagarna har jag funderat på det. Jag tror att det kan finnas en avgörande insikt i svaret.

Vi börjar från början: jag är en utlevande läsare. Jag pratar ofta om det jag läser för mig själv, högt eller i huvudet. Jag kan skratta, peka, läsa om meningar som fastnar, utropa: fan, vad bra! eller nej nej nej, skriv inte ut det där! Jag kan fotografera meningar jag vill minnas, mysa ner mig i kudden när det är trivsamt, spänna mig i ångest när det blir obehagligt.

Men något med de här böckerna gör att jag blir nästan fullständigt oberörd. De kryper inte in i mig. Och jag tror att det har med berättarperspektivet att göra. Berättaren i båda dessa romaner är av en allvetande sort, som kan se både bakåt och framåt i tiden, som vet vad som har skett och vad som kommer att ske, som, kort sagt, har alla svar. Det ger en känsla av att allt som händer redan är förutbestämt, att de val som personerna ställs inför inte är riktiga val. Ödet, försynen, gud, författaren, eller vem det nu är, har redan avgjort allt. Saker och ting rullas upp bakifrån. Historien är ödesmättad och som läsare har jag mättats av ödet. Ja, jag är mätt efter redan några sidor.

Nu är detta inte hela svaret, för jag kan komma på flera författare som skriver samma typ av berättelse med samma sorts berättare (Selma Lagerlöf, Sigrid Undset, Chimamanda Ngozi Adichie, Donna Tartt), vars romaner jag minns för livet. Kanske är det att de författarna jag nu nämnde oftare håller tillbaka på berättarglädjen och på långa, blommande beskrivningar av föremål och platser, kanske är det att de har bättre psykologisk insikt, kanske är de bara bättre berättare?

Jag vet inte. Men jag vet att det kommer dröja innan jag ger mig på Garcia Marquez igen.

Mödrarnas söndag

~ Milane ~ Lämna en kommentar

Söndag 31 maj, mors dag, läste jag, till en början helt omedveten om sammanträffandet, Mödrarnas söndag av Graham Swift. Det är en behändig, vacker roman, liten och storslagen på samma gång.

Mödrarnas söndag, just den söndag som titeln anspelar på, är söndag 30 mars 1924. I historien en alldeles självlysande dag, en livsavgörande dag. Och en ovanligt varm dag, som en junidag – it was a queer, sultry summer … Vi anar att något ska ske, men ännu inte vad. Hushållerskan Jane Fairchild, föräldralös som hon är, utnyttjar denna sin lediga dag till att för första och sista gången besöka granngodset, vars enda kvarvarande son (de andra har omkommit i första världskriget), är hennes älskare. Han möter henne vid dörren, tar henne till sitt rum, och snart ska ingenting vara sig likt igen.

Denna dag, dessa timmar, är romanens nav, runt vilka den spinner trådar både framåt och bakåt i tiden. Kronologin är inte tydlig, inte enkel – ändå känns romanen inte fragmentariskt. Söndag 30 mars är den tydligaste dagen, resten, alla andra tusentals dagar, anas mest – ändå får jag bilden av ett helt liv, av flera hela liv.

Men Swift stannar inte vid att, på ett exakt och eteriskt språk, låta skildra denna dag och dess efterverkningar; genom att låta Jane Fairchild bli författare anlägger han också ett slags metaperspektiv, uttrycker en poetik, reflekterar kring vad som egentligen skiljer fiktionen från verkligheten och hur de ofta blandas samman så att man inte kan skilja det ena från det andra.

Jane läser ovanligt mycket för att vara kvinna och i synnerhet för att vara hushållerska, och detta, relationen till orden och till berättelserna, ska bli hennes räddning. Genom att låta denna dag bli en vändpunkt i hennes liv, en pil som pekar mot ett författarskap, kan hon vända den passiviserande följd som en tragedi kan ha och istället ge både den och sig själv agens. På så sätt kan hon erkänna den, leva den, låta den få finnas, låta den vara viktig. Hon hamnar i kontroll över sitt eget öde, skapar och omskapar det som kastats på henne. Detta, vill Swift säga oss, är konstens mirakel.