Ångest, ångest.
Hur skriver man om något som inte finns? Som bara är tomhet, stelnad. Ett tryck, ett vitt, tomt tryck över brösten, runt huvudet, ett tomt utrymme som inte lämnar något kvar.
Jag kan inte skriva, jag kan inte det. Jag hittar inte orden.
Jag har legat i sängen i flera dagar, jag bara ligger där och blundar och slumrar. Jag är så tung, mitt huvud är så tungt att bära. Jag vet att jag var glad en gång, jag kan gå tillbaka i min dagbok och se att det inte var länge sedan. Det är egalt – jag är inte glad längre – det kan dröja mycket länge innan jag blir glad igen –
Tänker på Maja Lee Langvads Dagar med galopperande hjärtslag. En bok hon skrev på bara någon månad medan hon var sjukskriven för utmattning. En slags dagbok, en loggbok över tillvaron, om vad som händer i det tomrum som uppstår efter att en bok har givits ut, blivit uppmärksammad, och krävt precis allt av sin författare. Jag undrar: Hur kan man skriva så mycket, så tätt och så precist när man mår så dåligt? Jag frustar! För mig är allt dimma. Ingenting tycks mig riktigt verkligt när jag mår såhär. Jag ser min fingrar röra sig över tangentbordet, men vad är det för fingrar? Är de mina? Sitter de ihop med mig? Hur kan det vara så?
Jag känner ju ingenting. Jag känner ingenting för den här texten, jag känner ingenting för någonting.
Nu ska jag ut, det känns som att jag kvävs härinne. Jag vet att det bara är känslor. Men vad är verkligare och riktigare och viktigare än känslor?
Egensinne 