Jag har tre grundläggande rädslor i livet:

1. Att bli ensam
2. Att bli så deprimerad att jag tar livet av mig
3. Att aldrig någonsin bli riktigt bra på att skriva

Jag tror att det mesta jag gör, gör jag för att motverka att någon av de tre ovanstående scenarierna inträffar. Att starta den här bloggen är ett exempel. Men i övrigt famlar jag ofta och det går åt mycket kraft till att navigera genom olika val. Vad ska jag göra av min dag idag? Vad ska jag äta till frukost? Hur många koppar kaffe borde jag dricka? Vilken utbildning ska jag välja? Skulle jag var mindre ledsen om jag tränade oftare?

Jag är så trött på att allt är upp till mig, att jag själv måste välja hur jag ska leva mitt liv och att jag bara har mig själv att skylla om det inte blir som jag önskat mig. Jag har inte ens några mål, jag har bara rädslor.

Kanske är det därför jag återkommer till Kristin Lavransdotter. För i Kristins liv brottas två starka krafter med varann och ingen av dem är sådant som människan kan styra över: kärleken och Gud.

När Kristin drabbas av den starka passionen till riddar Erlend finns bara han, och hon gör precis allt för att de ska få varandra. Det finns ett regelverk att förhålla sig till: hon måste bryta sig från sin trolovning, han måste lösgöra sig från kvinnan till sina barn, hon måste få sin faders tillåtelse, det ska lysas och de ska vigas. När de äntligen är gifta och hon kan se klart igen, är det tron som övermannar henne: det nya målet blir att gottgöra sina synder, och för att veta hur rådfrågar hon prästerna kring sig. Aldrig ifrågasätter hon deras påbud, aldrig ifrågasätter hon religionen. Nej, det är sig själv hon bannar och klandrar, och hon gör vad hon kan för att blidka sin gud, för att hedra sin far och sin mor.

Men jag då? Gott ist tot sen länge. Det finns inga regler, alla ska gå sin egen väg. Man väljer sin familj, blodsband betyder ingenting. Jag är trött. Jag orkar inte fundera på rätt och fel, på hur jag ska bete mig mot andra för att vara en god människa. Men jag måste. Hela mitt varande är beroende av att jag hela tiden ska kunna placera mig utanför mig själv, tänka igenom vad jag gör, skriva om det, komma fram till ett lämpligt nästa drag och handla därefter. Förälskelsen eller besattheten är en kraft som slår ut allt det. Det finns något så lockande i att dras med i något större än en själv, att inte behöva ta något ansvar. Ja, jag övergav mitt hem och min utbildning och alla mina principer, men jag blev så fruktansvärt kär/frälst, det gick inte att göra annat.

Men att bli kär – vad är det för ett mål? Det kan aldrig bli något mer än en förhoppning, en förhoppning som grundar sig i rädslan för att bli ensam.

Kanske är religiös frälsning svaret. Kanske erbjuder frälsning lösningen på mina två första rädslor. Den tredje rädslan får jag lära mig att hantera på egen hand.