Jag finner ingen musikalitet i det här formella språket. Jag hittar ingen rytm som leder mig vidare.
Jag tänkte att det här skulle passa mig bra, jag som tycker om språk och är så rädd för att bli fattig. Men jag har det tungt, och jag undrar om jag inte tagit fel trots allt. Eller var det så här svårt att lära sig de andra språken också?
Jag minns det inte så. Jag minns hur det kittlade och gurglade i munnen av de nyss oprövade ljuden. Hur varje ord, varje mening och rad var en kod att knäcka, nej fel, det vet jag nu – datorer knäcker koder, mänskligt språk är som smällkarameller. När det öppnar sig för en förändrar det en.
När man ska lära sig nya språk för man höra: tala, tala, våga tala! Hitta någon att prata med, man måste få öva.
Jag övar varje dag nu men ingen kan svara mig. Jag får datorn att returnera ett slumpvist valt kort men det är jag som bestämt valörer och färger. Den kan bara överraska mig till en viss gräns. Jag förändras inte med det här skrivandet. Det är som att ta ett djupt andetag, blunda och sjunka ner under ytan. När kroppen klyver vattnet igen har hela dagen gått. Jag har huvudvärk, vaga minnen av vad som skett. Jag kastar mig över pennan som över mango och vatten. Skriver något som tar mig någonstans. En plats där logiska fel och kompileringsproblem inte existerar.
Egensinne 