Phoebe är sexton år och tänker aldrig bli kär. Hennes bästis Polly har just blivit ihop med en töntig kille som inte ens kan cykla, och hennes gudmor Kate stöter på den femton år yngre servitören som arbetar på deras stammisställe. Phoebes kommentar: skabbigt. Och hennes slutsats är, som bokens originaltitel lyder: Love is for losers.
Vet ni vad mer som är för losers? Dåliga översättningar.
Det här är alltså en engelsk ungdomsroman som utspelar sig i ett samtida Manchester. Romanen är otroligt dialogdriven (som ofta i ungdomsböcker), och här kommer några exempel på repliker som fick mig att knyta näven i fickan:
”Tja, det finns inget att göra åt saken nu.”
”Tja, jo, det kan inte vara lätt.”
”Tja, jag tror att James har rätt.” (OK den här hittade jag på för jag orkade inte leta efter fler exempel)
Alltså. Ingen säger ”tja” i svenska böcker (inte heller ”raring”, ”dumröv” och ”kalaskul”). Speciellt inte i ungdomsböcker. Jag har stört mig på det här sen jag själv var tweenie och det kommer aldrig sluta uppröra mig. Min dröm är att få översätta en amerikansk ungdomsroman och inte använda ordet ”tja” en endaste gång. Med tanke på hur det översatta ungdomsboksbeståndet i Sverige ser ut skulle jag säga att det är en utmaning värdig den franske författaren som skrev en hel roman utan att använda bokstaven ”e” (franskans vanligast förekommande bokstav).
Det finns olika översättningsskolor och inställningar till hur nära originalet man bör hålla sig. Min åsikt när det gäller lättsmälta ungdomsböcker är att man ska få konversationen att ligga så nära en autentisk svensk konversation som möjligt. Det blir löjligt med översättningar där man i princip kör en google translate. När jag läser uttryck som ”allt annat åsido”, ”faktum är att jag älskar dig”, ”det var en väldigt svår tid” och ”jag kan knappt vänta” kastas jag ut ur boken och läsningen. Istället hör jag skuggan av det engelska originalet. Men en översättning ska inte vara en billig kopia. Den ska vara en läsupplevelse i egen rätt.
Trots detta läste jag ut boken och det var tack vare följande:
- Boken är över 500 sidor lång men går extremt snabbt att läsa eftersom den i princip bara består av repliker. Det var lite som att läsa manus till en TV-serie. Vartenda ord för handlingen framåt i rasande takt. Överlag var boken som en b-version av Sex Education, ifall Sex Education bara handlat om Otis, Eric, Otis mamma och Otis mammas kille. Minus den underbara estetiken förstås. Platsen och omgivningarna är totalt oviktiga i den här romanen.
- Jag kände igen mig oroväckande mycket i bokens berättarjag. Hon hatar sin bästis nya kille, förstår inte poängen med att ha en pojkvän överhuvudtaget, är ensam, ogillar människor i allmänhet och tycker synd om sig själv samtidigt som hon anser sig vara bättre än (nästan) alla andra. Rent personlighetsmässigt finns det bara två saker vi inte har gemensamt: hon tycker om katter och hatar litteratur; jag hatar katter men älskade litteraturämnet när jag gick i gymnasiet. Grejen är att Phoebe är sexton år. Det är okej att hon är dryg. Hon är rolig och igenkänningsfaktorn är (bevisligen) hög. Det är inte lika sympatiskt att vara vuxen och fortfarande inte ha slipat bort en överintelligent sextonårings arrogans och empatibrist.
Nåja! Man kan inte få allt. Jag får konstatera att jag gör bäst i att hålla mig till svenska ungdomsböcker framöver. Åtminstone tills nån anlitar MIG som översättare.
Egensinne 