Bibbs är en influencer på dekis. Hon har fyllt 39 och pengarna är slut. Slut tar också förhållandet med sambon Baby, strax efter att romanen tagit sin början. Bibbs försätter sig själv i en knivig situation: hon måste skaffa 100 000 på en vecka för att kunna köpa ut kontraktet och behålla lägenheten, Slipgatan, den enda fasta punkten i hennes liv. Så kan man sammanfatta intrigen i Tone Schunnessons senaste roman, Dagarna dagarna dagarna.
Jag vill gärna skriva om den här boken, men jag har gråtit flera dagar i sträck och är både intellektuellt och känslomässigt utmattad. Det kommer inte bli någon vidare text. Men jag ska försöka.
Genom Dagarna är man som läsare fast i jagberättaren Bibbs våld, precis som hon är fast i Babys våld. Bibbs är en kategorisk människa; folk är antingen töntar eller idioter, och de kommer antingen från hjärtsläkt, psyksläkt eller cancersläkt. Hennes medvetandeström är fylld av reflektioner kring dagen vs natten, lögn vs sanning, kärlek vs hat och liknande ämnen. Bibbs har ett sätt att uttrycka sig som är ganska omständligt, det känns lite som att läsa en krönika av Caroline Ringskog Ferrada-Noli (förlåt för smal referens). Jag kan inte avgöra om hennes babbel är briljant babbel eller bara babbel. Men jag känner mig ofta lost, som att jag inte hänger med eller bottnar i det hon säger. Vad betyder det att vara en kvinna som är ett ljus som brinner genom en sten? Jag förstår inte och känner mig dum. Samtidigt finns det mycket att tycka om här: humorn, tempot, dialogerna och inte minst sexscenerna. Det är en rolig bok som aldrig står still eftersom det pressande nuet och jakten på pengarna oavbrutet pockar på Bibbs uppmärksamhet. Och sida vid sida med det dråpliga löper det melankoliska och våldsamma. Jag kan se och förstå att det är så, men någonting gör att jag inte blir känslomässigt engagerad hela vägen. Romanen avslutas med den redan ikoniska meningen ”Solen lyste som en fucking fittapelsin på himlen.” En fittapelsin. En fucking fittapelsin?
Jag känner mig utanför.
Egensinne 