Dagarna, dagarna, dagarna

Bibbs är en influencer på dekis. Hon har fyllt 39 och pengarna är slut. Slut tar också förhållandet med sambon Baby, strax efter att romanen tagit sin början. Bibbs försätter sig själv i en knivig situation: hon måste skaffa 100 000 på en vecka för att kunna köpa ut kontraktet och behålla lägenheten, Slipgatan, den enda fasta punkten i hennes liv. Så kan man sammanfatta intrigen i Tone Schunnessons senaste roman, Dagarna dagarna dagarna.

Jag vill gärna skriva om den här boken, men jag har gråtit flera dagar i sträck och är både intellektuellt och känslomässigt utmattad. Det kommer inte bli någon vidare text. Men jag ska försöka.

Genom Dagarna är man som läsare fast i jagberättaren Bibbs våld, precis som hon är fast i Babys våld. Bibbs är en kategorisk människa; folk är antingen töntar eller idioter, och de kommer antingen från hjärtsläkt, psyksläkt eller cancersläkt. Hennes medvetandeström är fylld av reflektioner kring dagen vs natten, lögn vs sanning, kärlek vs hat och liknande ämnen. Bibbs har ett sätt att uttrycka sig som är ganska omständligt, det känns lite som att läsa en krönika av Caroline Ringskog Ferrada-Noli (förlåt för smal referens). Jag kan inte avgöra om hennes babbel är briljant babbel eller bara babbel. Men jag känner mig ofta lost, som att jag inte hänger med eller bottnar i det hon säger. Vad betyder det att vara en kvinna som är ett ljus som brinner genom en sten? Jag förstår inte och känner mig dum. Samtidigt finns det mycket att tycka om här: humorn, tempot, dialogerna och inte minst sexscenerna. Det är en rolig bok som aldrig står still eftersom det pressande nuet och jakten på pengarna oavbrutet pockar på Bibbs uppmärksamhet. Och sida vid sida med det dråpliga löper det melankoliska och våldsamma. Jag kan se och förstå att det är så, men någonting gör att jag inte blir känslomässigt engagerad hela vägen. Romanen avslutas med den redan ikoniska meningen ”Solen lyste som en fucking fittapelsin på himlen.” En fittapelsin. En fucking fittapelsin?

Jag känner mig utanför.

En gång var jag liten

En gång var jag liten. Kunde inte springa snabbare än benen bar, inte snabbare än något annat litet barn.

Det doftade solmat i mormors kök. Solmat och fiskbullar, det enda jag åt. Och så godiset hon gömde i nedersta lådan, den under diskmaskinen. Mormor med cigaretterna och det nypermanentade håret.

Mormor. När jag blir stor ska jag bli som du. Fyra barnbarn. Ingen man.

Solljuset genom persiennerna i köket, väggarna blev vågiga av skuggorna, plastmattan på golvet smälte nästan på sommaren. Vi lekte där, min bror och jag. Vi tog ett påslakan från tvättkorgen, bredde ut det på golvet och kröp in genom öppningen. Hela världen varm och randig. Vi förvillade oss där, i påslakanet.

Jag ropade: ”Brorsan var är du, hittar du öppningen!”

Och vi ålade och kröp runt tills vi fick fatt i varandra, strök tyget från varandras ansikte.

Mormor väntade på oss när vi kom ut.

Nu ska vi ha gofika, sa hon.

Vi fick glass, Texas pecan och daimglass ur runda papperslådor. Mormor drack kaffe med kaffegrädde på glasflaska och rökte. Vi fick ta så mycket glass vi ville. Jag lät den glida runt i munnen tills den smälte och bara de hårda kulorna var kvar. Så krossade jag dem med tänderna längst in i munnen, spräckte knäcken och chokladen som fastnade i tändernas gropar.

Vi lämnade tallrikarna och påslakanet. Jag strök runt i vardagsrummet, strök med fingertopparna över bokryggar och likörflaskor från Mallis och Amerika. Jackie Collins, purple cherry, glittrande etiketter.

Och fotoväggen. Några bilder i färg, de på mig och min bror. Resten svartvita. Barnen uppställda, med hängselbyxor eller styva rosetter i håret. Stora, allvarliga ögon. Mormor satt under fläkten, betraktade mig genom ribborna mellan köket och vardagsrummet.

”Gissa vem av dom som är jag!” Jag hörde att hon log.

Mormor. En gång var jag liten.

En gång var du också det.

Livet och en älskare: Om Virginia Woolfs Orlando

‘Life and a lover,’ she murmured; and going to her writing-table she dipped her pen in the ink and wrote: ‘Life and lover’ /…/.

Livet och en älskare. Life and a lover. Det är inte en översättares fel att det engelska ordet lover är könsneutralt medan man på svenska får välja mellan älskare och älskarinna. Men nog är det synd att kärleken, som i Orlando spänner över alla kön- och genusgränser, i den svenska språkdräkten blir hopplöst förankrad i det manliga. För Virginia Woolfs klassiker, som jag precis läst, tänjer på alla gränser: kön, sexualitet, geografi, historia och inte minst på tiden själv.

Orlando: en biografi, som den heter på originalspråk, berättar historien om adliga Orlando, en romantisk figur som genomlever flera århundraden, först som man, sedan som kvinna. Orlando är under 1500-talet vanvettigt rik och vida beundrad, roar sig både vid hovet och med herdinnor på de böljande engelska kullarna, blir ambassadör i Konstantinopel, lever med resande i Egypten och återvänder till England i tid till att hinna uppleva 1700-tal övergå i 1800-tal. Här känner hon den viktorianska tidsandan snöra åt kvinnolivet allt hårdare, samtidigt som hon söker det hon alltid sökt: life and a lover

Prosan är svindlande, översvallande; berättarrösten förtrolig, karismatisk, orädd och fräck – precis som Orlando själv. Berättarglädjen och tilltalet påminner om Gösta Berlings saga, men Orlando är en mer koncentrerad berättelse, trots att den kastar sig ut i tid och rum utan att hämta andan en endaste gång. Förutom resonemang om livet, döden, kärleken och kvinnor och mäns villkor genom historien, går poesin som en bultande tråd genom sagan. Orlando är inte bara ambassadör, kavaljer, upptäcktsresande och adelsman, utan också poet. I flera hundra år bär hon ett manuskript under barmen. Hon lägger till och drar bort, flyr från skrivandet och återkommer till det. Hur ska man kunna låta bli?

Plötsligt händer det ju.

As the sound of the Archduke’s chariot wheels died away, Orlando felt drawing further from her and further from her an Archduke (she did not mind that), a fortune (she did not mind that), a title (she did not mind that), the safety and circumstance of married life (she did not mind that), but life she heard going from her, and a lover. ‘Life and a lover,’ she murmured; and going to her writing-table she dipped her pen in the ink and wrote:

‘Life and a lover’ –  a line which did not scan and made no sense with what went before – something about the proper way of dipping sheep to avoid the scab. Reading it over she blushed and repeated,

‘Life and a lover.’ Then laying her pen aside she went into her bedroom, stood in front of her mirror, and arranged her pearls about her neck.