Vad är det att skriva?

Många saker, förstås. Ibland tänker jag att varenda roman, varenda novell och varenda dikt, kort sagt, varenda text, handlar om själva akten att skriva. På samma sätt som det att köra bil handlar om att köra bil, som det att resa handlar om att resa, och det att föda barn om att föda barn.

Hursomhelst. Det var inte det jag tänkte skriva om nu, utan aspekten av skrivandet som är att göra anspråk på att bli läst.

Ju äldre jag blir, desto knepigare tycker jag att det här är. När jag var elva, tolv år var det inga problem för mig att mejla texter till vänner och lärare eller att publicera följetonger till allmän beskådan på olika internetforum. Sedan följde en period när jag skrev på ett romanprojekt som jag inte visade för någon. Slutligen, i sena tonåren, pluggade jag till språkkonsult och hade så många responssamtal att den lilla rädslan att lämna ifrån mig text som eventuellt fanns där totalt löstes upp och byttes ut i en insikt om hur mycket det ger att låta någon annan läsa – och vilket privilegium det är.

Nu översköljs jag av text, överallt ifrån. På alla sociala medier. Folk trycker sina egna böcker. Jag lyssnar på poddar och vet att det ljudboksmarknaden växer sig större och större för varje år. I Facebookgrupper för skrivande personer ber folk om testläsare och publicerar sin poesi.

Jag undrar: Vem hinner egentligen läsa allt som publiceras? Kan allt som publiceras verkligen hålla verkshöjd?

Jag tror inte det.

Och då kommer den avgörande frågan: Vem är jag att skriva?

Att göra anspråk på att bli läst, att vilja bli publicerad, det är också att hävda att det man har att säga är så viktigt att det ska få ta plats i världen. Det är att vilja att andra ska lägga sin tid på ens text, att andra ska öppna sig för den och ge texten kraften att förändra dem. Det är att hävda att det i texten finns något så kraftfullt. Något som berör, som ger igen liv. Såna texter finns i världen. Jag vet det, för jag har läst såna texter. Men det finns också mycket halvdant därute. Är det något jag inte vill, är det att publicera något habilt.

Författaren Elin Cullhed intervjuas i senaste numret av Skriva och säger att det liksom inte går att skriva en halvbra bok. ”Det måste vara en bok som en förläggare vill ge ut, det är hela grejen.”

Kan något jag skriver någonsin nå dit?

Å andra sidan: om inte jag själv tror på det – vem ska göra det då?

Det finns inget att säga om att skriva. Folk tror att det finns det men det stämmer inte. Antingen skriver man eller så gör man det inte.

Såhär är det för mig: när jag mår bra, när jag fått mat sex sömn vatten, då skriver jag. Jag bara gör det. Texten kommer. Det är som allt annat. Vissa går kanske runt och gnolar när de mår bra, vissa städar, vissa hobbysnickrar, vissa syr, vissa spelar TV-spel, andra skriver. Jag skriver. Det är bara så mycket i mig som måste komma ut när jag mår bra, så många intryck, känsla, så mycket LYCKA, att om jag inte sätter mig ner och koncentrerar det, samlar ihop det i en punkt, skapar en spets åt det, ett kärl att hälla ner det i, en ram, då svävar jag helt iväg.

Man skulle kunna säga att jag skriver för att inte bli galen. 

När jag inte skriver. Jag kan inte skriva när jag är låg, trött, deprimerad, stressad. Texten är borta. Det är bara mörker, mörker som finns där. Jag får inte fatt i den. Det är som drömmen man drömt, som var så levande, som man levde mitt i, som man kände, som oåterkalleligt är borta när man vaknar.