Att göra anspråk på att bli läst

Vad är det att skriva?

Många saker, förstås. Ibland tänker jag att varenda roman, varenda novell och varenda dikt, kort sagt, varenda text, handlar om själva akten att skriva. På samma sätt som det att köra bil handlar om att köra bil, som det att resa handlar om att resa, och det att föda barn om att föda barn.

Hursomhelst. Det var inte det jag tänkte skriva om nu, utan aspekten av skrivandet som är att göra anspråk på att bli läst.

Ju äldre jag blir, desto knepigare tycker jag att det här är. När jag var elva, tolv år var det inga problem för mig att mejla texter till vänner och lärare eller att publicera följetonger till allmän beskådan på olika internetforum. Sedan följde en period när jag skrev på ett romanprojekt som jag inte visade för någon. Slutligen, i sena tonåren, pluggade jag till språkkonsult och hade så många responssamtal att den lilla rädslan att lämna ifrån mig text som eventuellt fanns där totalt löstes upp och byttes ut i en insikt om hur mycket det ger att låta någon annan läsa – och vilket privilegium det är.

Nu översköljs jag av text, överallt ifrån. På alla sociala medier. Folk trycker sina egna böcker. Jag lyssnar på poddar och vet att det ljudboksmarknaden växer sig större och större för varje år. I Facebookgrupper för skrivande personer ber folk om testläsare och publicerar sin poesi.

Jag undrar: Vem hinner egentligen läsa allt som publiceras? Kan allt som publiceras verkligen hålla verkshöjd?

Jag tror inte det.

Och då kommer den avgörande frågan: Vem är jag att skriva?

Att göra anspråk på att bli läst, att vilja bli publicerad, det är också att hävda att det man har att säga är så viktigt att det ska få ta plats i världen. Det är att vilja att andra ska lägga sin tid på ens text, att andra ska öppna sig för den och ge texten kraften att förändra dem. Det är att hävda att det i texten finns något så kraftfullt. Något som berör, som ger igen liv. Såna texter finns i världen. Jag vet det, för jag har läst såna texter. Men det finns också mycket halvdant därute. Är det något jag inte vill, är det att publicera något habilt.

Författaren Elin Cullhed intervjuas i senaste numret av Skriva och säger att det liksom inte går att skriva en halvbra bok. ”Det måste vara en bok som en förläggare vill ge ut, det är hela grejen.”

Kan något jag skriver någonsin nå dit?

Å andra sidan: om inte jag själv tror på det – vem ska göra det då?

Dagarna, dagarna, dagarna

Bibbs är en influencer på dekis. Hon har fyllt 39 och pengarna är slut. Slut tar också förhållandet med sambon Baby, strax efter att romanen tagit sin början. Bibbs försätter sig själv i en knivig situation: hon måste skaffa 100 000 på en vecka för att kunna köpa ut kontraktet och behålla lägenheten, Slipgatan, den enda fasta punkten i hennes liv. Så kan man sammanfatta intrigen i Tone Schunnessons senaste roman, Dagarna dagarna dagarna.

Jag vill gärna skriva om den här boken, men jag har gråtit flera dagar i sträck och är både intellektuellt och känslomässigt utmattad. Det kommer inte bli någon vidare text. Men jag ska försöka.

Genom Dagarna är man som läsare fast i jagberättaren Bibbs våld, precis som hon är fast i Babys våld. Bibbs är en kategorisk människa; folk är antingen töntar eller idioter, och de kommer antingen från hjärtsläkt, psyksläkt eller cancersläkt. Hennes medvetandeström är fylld av reflektioner kring dagen vs natten, lögn vs sanning, kärlek vs hat och liknande ämnen. Bibbs har ett sätt att uttrycka sig som är ganska omständligt, det känns lite som att läsa en krönika av Caroline Ringskog Ferrada-Noli (förlåt för smal referens). Jag kan inte avgöra om hennes babbel är briljant babbel eller bara babbel. Men jag känner mig ofta lost, som att jag inte hänger med eller bottnar i det hon säger. Vad betyder det att vara en kvinna som är ett ljus som brinner genom en sten? Jag förstår inte och känner mig dum. Samtidigt finns det mycket att tycka om här: humorn, tempot, dialogerna och inte minst sexscenerna. Det är en rolig bok som aldrig står still eftersom det pressande nuet och jakten på pengarna oavbrutet pockar på Bibbs uppmärksamhet. Och sida vid sida med det dråpliga löper det melankoliska och våldsamma. Jag kan se och förstå att det är så, men någonting gör att jag inte blir känslomässigt engagerad hela vägen. Romanen avslutas med den redan ikoniska meningen ”Solen lyste som en fucking fittapelsin på himlen.” En fittapelsin. En fucking fittapelsin?

Jag känner mig utanför.

Pliktstyrda medeltidsmänniskor och rädslostyrda nutidsmänniskor

Jag har tre grundläggande rädslor i livet:

  1. Att bli ensam
  2. Att bli så deprimerad att jag tar livet av mig
  3. Att aldrig någonsin bli riktigt bra på att skriva

Jag tror att det mesta jag gör, gör jag för att motverka att någon av de tre ovanstående scenarierna inträffar. Att starta den här bloggen är ett exempel. Men i övrigt famlar jag ofta och det går åt mycket kraft till att navigera genom olika val. Vad ska jag göra av min dag idag? Vad ska jag äta till frukost? Hur många koppar kaffe borde jag dricka? Vilken utbildning ska jag välja? Skulle jag var mindre ledsen om jag tränade oftare?

Jag är så trött på att allt är upp till mig, att jag själv måste välja hur jag ska leva mitt liv och att jag bara har mig själv att skylla om det inte blir som jag önskat mig. Jag har inte ens några mål, jag har bara rädslor.

Kanske är det därför jag återkommer till Kristin Lavransdotter. För i Kristins liv brottas två starka krafter med varann och ingen av dem är sådant som människan kan styra över: kärleken och Gud.

När Kristin drabbas av den starka passionen till riddar Erlend finns bara han, och hon gör precis allt för att de ska få varandra. Det finns ett regelverk att förhålla sig till: hon måste bryta sig från sin trolovning, han måste lösgöra sig från kvinnan till sina barn, hon måste få sin faders tillåtelse, det ska lysas och de ska vigas. När de äntligen är gifta och hon kan se klart igen, är det tron som övermannar henne: det nya målet blir att gottgöra sina synder, och för att veta hur rådfrågar hon prästerna kring sig. Aldrig ifrågasätter hon deras påbud, aldrig ifrågasätter hon religionen. Nej, det är sig själv hon bannar och klandrar, och hon gör vad hon kan för att blidka sin gud, för att hedra sin far och sin mor.

Men jag då? Gott ist tot sen länge. Det finns inga regler, alla ska gå sin egen väg. Man väljer sin familj, blodsband betyder ingenting. Jag är trött. Jag orkar inte fundera på rätt och fel, på hur jag ska bete mig mot andra för att vara en god människa. Men jag måste. Hela mitt varande är beroende av att jag hela tiden ska kunna placera mig utanför mig själv, tänka igenom vad jag gör, skriva om det, komma fram till ett lämpligt nästa drag och handla därefter. Förälskelsen eller besattheten är en kraft som slår ut allt det. Det finns något så lockande i att dras med i något större än en själv, att inte behöva ta något ansvar. Ja, jag övergav mitt hem och min utbildning och alla mina principer, men jag blev så fruktansvärt kär/frälst, det gick inte att göra annat.

Men att bli kär – vad är det för ett mål? Det kan aldrig bli något mer än en förhoppning, en förhoppning som grundar sig i rädslan för att bli ensam.

Kanske är religiös frälsning svaret. Kanske erbjuder frälsning lösningen på mina två första rädslor. Den tredje rädslan får jag lära mig att hantera på egen hand.

Hur kallt är allt, hur stelnat, svart och stilla

Ångest, ångest.

Hur skriver man om något som inte finns? Som bara är tomhet, stelnad. Ett tryck, ett vitt, tomt tryck över brösten, runt huvudet, ett tomt utrymme som inte lämnar något kvar.

Jag kan inte skriva, jag kan inte det. Jag hittar inte orden.

Jag har legat i sängen i flera dagar, jag bara ligger där och blundar och slumrar. Jag är så tung, mitt huvud är så tungt att bära. Jag vet att jag var glad en gång, jag kan gå tillbaka i min dagbok och se att det inte var länge sedan. Det är egalt – jag är inte glad längre – det kan dröja mycket länge innan jag blir glad igen –

Tänker på Maja Lee Langvads Dagar med galopperande hjärtslag. En bok hon skrev på bara någon månad medan hon var sjukskriven för utmattning. En slags dagbok, en loggbok över tillvaron, om vad som händer i det tomrum som uppstår efter att en bok har givits ut, blivit uppmärksammad, och krävt precis allt av sin författare. Jag undrar: Hur kan man skriva så mycket, så tätt och så precist när man mår så dåligt? Jag frustar! För mig är allt dimma. Ingenting tycks mig riktigt verkligt när jag mår såhär. Jag ser min fingrar röra sig över tangentbordet, men vad är det för fingrar? Är de mina? Sitter de ihop med mig? Hur kan det vara så?

Jag känner ju ingenting. Jag känner ingenting för den här texten, jag känner ingenting för någonting.

Nu ska jag ut, det känns som att jag kvävs härinne. Jag vet att det bara är känslor. Men vad är verkligare och riktigare och viktigare än känslor?

Det här är vad jag har att säga om att skriva

Det finns inget att säga om att skriva. Folk tror att det finns det men det stämmer inte. Antingen skriver man eller så gör man det inte.

Såhär är det för mig: när jag mår bra, när jag fått mat sex sömn vatten, då skriver jag. Jag bara gör det. Texten kommer. Det är som allt annat. Vissa går kanske runt och gnolar när de mår bra, vissa städar, vissa hobbysnickrar, vissa syr, vissa spelar TV-spel, andra skriver. Jag skriver. Det är bara så mycket i mig som måste komma ut när jag mår bra, så många intryck, känsla, så mycket LYCKA, att om jag inte sätter mig ner och koncentrerar det, samlar ihop det i en punkt, skapar en spets åt det, ett kärl att hälla ner det i, en ram, då svävar jag helt iväg.

Man skulle kunna säga att jag skriver för att inte bli galen. 

När jag inte skriver. Jag kan inte skriva när jag är låg, trött, deprimerad, stressad. Texten är borta. Det är bara mörker, mörker som finns där. Jag får inte fatt i den. Det är som drömmen man drömt, som var så levande, som man levde mitt i, som man kände, som oåterkalleligt är borta när man vaknar.

Ny sommar!

Sommar igen. Inte lika mycket ångest den här gången, men minst lika mycket böcker. Och jag hoppas jag har sinnesnärvaro nog att skriva om dem också denna sommar.

Ja, trots att jag mår bättre i år måste jag säga att mitt manifest från 2019 står sig väl.

Jag förstod det inte då men kanske är det så jag ska leva mitt liv, inte bara i sommar, utan hela livet, alltid.

Jag ska göra allting långsamt.

Jag ska vila varje dag, sova middag, vaja under en palm.

Jag ska läsa böcker, riktiga böcker.

Jag ska skriva om dem.

Jag ska skriva.

Om trötthet, att skriva sig till klarsyn och det goa med att ha blivit förorättad

Har fortfarande så lätt för att bli trött, rentav utmattad. Lite lite slarv med sömnen, för mycket engamemang i något – en sakfråga, en människa – så är jag tillbaka där igen. Kroppen blir liksom tung, tungan klistrar sig fast i gommen, axlarna värker, hjärtat rasar. Hur kunde du hur kunde du hur kunde du.

Då vet jag ingen annan bot än att bara vila. Isolera mig. Läsa. Ta en promenad. Tystnad. Stillhet. Låta tiden gå och tro att tiden läker.

Det fungerar men gör mig också frustrerad. Jag tror att det är friskt. Att efter en period av tystnad känna ett behov av att uttrycka sig. Komma framåt. I mitt fall ofta: skriva mig fram till något. Tänka mig fram till något. En insikt. Något nytt.

Den här känslan av att alltid vilja komma vidare, framåt, uppåt, har alltid varit så stark hos mig. Jag vill tro att det är en mänsklig grej. Jag vill tro att det är ofrånkomligt att jag har så svårt för att gå bakåt. Att det inte är ett fel hos mig utan något djupt mänskligt som jag inte kan göra något åt.

Jag är bra på att bryta upp, lämna, gå vidare, testa något annat. Blir sällan fäst vid folk. Ännu mer sällan blir de fästa vid mig. Det är bra. Inget ansvar. Inga band. Inga farväl.

Ensamhet kan göra ont, kan vara helt förfärlig, men kan den vara värre än att behöva leva med att ha sårat någon djupt? Jag har tänkt på det en del den senaste tiden. Att såra eller att såras. Vad väljer man?

Det finns ändå något visst i att vara den som har blivit trampad på, om man nu bortser från den smärta som själva oförrätten medfört. Det finns ett narrativ som ligger öppet. Det att riva, rasa och resa sig igen. Den som blivit kränkt har rätten på sin sida. Den som blivit kränkt har rösten. Stödet. Den har potentialen till en lycklig historia.

Vad har den som sårar? Kanske bara ett bottenlöst självförakt.

Jag menar inte att det finns vinnare i en sådan situation. Jag menar bara att jag känner, och har alltid känt, att jag hellre vill vara den som älskar mer än den som älskar mindre.

Ny kategori

Jag tar 100 mg sertralin om dagen nu. Jag är ett moln med samma tyngd som en brevpress. Jag läser och skriver timmar i sträck utan att bli trött. Var det så enkelt? Två vita piller som inte ens känns när man sväljer dem?

Varför tycker jag att allt går så bra nu. Varför tror jag att jag kan.

Skrev jag bättre när jag tvivlade på livet.

Skrev jag bättre när jag knappt orkade. När varje ord var värt mer.

Gjorde jag?

Maken

Så har jag läst den! En varg söker sin podd-favoriten Maken av Gun-Britt Sundström, från 1976. Trevligt att läsa en bok från 70-talet, vet inte när jag gjorde det sist. Och precis som det står i Steve Sem-Sandbergs förord är den tydligt märkt av sin tid, vilket syns i samtalsämnen (vpk, Vietnam, vapenvägran), jargong, namn på varuhus och kanske på det faktum att man köper falukorv över disk.

Men inte känner man sig alienerad för det, tvärtom – det bärande ämnet, det heterosexuella parförhållandet, är evigt, och Sundström skriver på ett så bussigt och generöst sätt att man blir alldeles till sig. Hon, eller ska vi säga bokens huvudperson Martina, är rapp, vass och witty, med en stilistisk och språklig begåvning som skiner igenom utan att blända, vilket är snyggt gjort. För det är också en bildad roman som ständigt går i dialog med andra texter, ofta bibeln (Martina och titelns make, Gustav, hänvisar till bibeln i sina blommogram), men lika gärna Kierkegaard och dylika storheter. Och detta görs helt utan högmod så att även en obildad stackare som jag, som inte fick läsa filosofi i gymnasiet, också ska ha glädje utav det.

Min första kontakt med Sundström var hennes Skrivliv, dagböcker 65-78, som jag älskade. Det säger inte så mycket, jag vet. Vad jag minns av den är att den var flyhänt skriven, underhållande och att jag starkt kände igen mig i hennes framtidsångest, hennes velande. Vad ska jag bli? Vad är det meningen att jag ska göra? Precis så känner också Martina i Maken. Hon läser på universitetet och avverkar i tur och ordning jobb på förlag, jobb som översättare, lärarjobb och jobb på bank. Alla dömer hon ut: förfärligt trist, eller passar henne bara inte, eller både och. Till slut blir det doktorerande, men vad det ska vara bra för frågor hon sig också. Åh, vad glad jag är att denna sorts ångest skildras i litteraturen! Jag känner ju precis samma: lönarbete, det finns inget värre, hela ens dag går åt, ens liv, det bara försvinner. Student vill man ju vara för evigt men man vill inte skuldsätta sig för evigt. Återstår väl bara en karriär som akademiker då.

Eller ännu hellre: författare och översättare, som Sundström. Men det vågar jag inte drömma om.

Skrivande och mindfulness

Har haft sån brutal ångest de senaste dagarna att jag egentligen bara vill ta trippel dos sömntabletter och somna ifrån allt, men nånstans vill jag inte heller ge upp. Så vad göra? Jo, googla minska ångest med hopp om att hitta nåt annat än tips som rör mindfulness, motion och avslappningsövningar, hitta just det och tänka: okej, den här gången kanske det fungerar.

Sagt och gjort, jag gick ut på en promenad och tänkte att nu ska jag minsann ta in alla ljud och dofter och känna på bladen, alla blad, också brännässlorna (mm lägger du märke till den där svidande känslan nu? hur den kommer och går? mmm namaste) och vara fridfull och närvarande.

Men.

Just här började jag förstå varför promenader inte fungerar för mig. Jag är nämligen aldrig så icke-närvarande som när jag promenerar, därför att jag skriver. Jag får syn på en ek och tänker på den i trädgården som pappa har sågat ner nu och så tänker jag på min barndom och det börjar:

… jag hade ingen min barndoms gata för jag var alltid inomhus, spelade zebraspel på datorn och lärde mig räkna alldeles för tidigt, blev ett udda barn som inte ville leka i skogen, bara läsa om yngre stenåldern…

Så fortsätter det, en stadig ström av ord. Skrivande är ju, insåg jag där under eken, själva motsatsen till mindfulness. I skrivandet är man någon helt annanstans. Nog för att man måste vara närvarande i det för att det ska bli bra, men man är ju inte rummet. Kanske är det heller inte bra att vara i rummet när rummet bara gör så satans ont och ger en andningssvårigheter?

Jag vet inte om jag tror på skrivande som ångestlindrande heller, men man får i alla fall vara borta från allt utan att behöva ta trippel dos sömntabletter. Gott så.