Kategori: Böcker

Ny sommar!

~ Milane ~ Lämna en kommentar

Sommar igen. Inte lika mycket ångest den här gången, men minst lika mycket böcker. Och jag hoppas jag har sinnesnärvaro nog att skriva om dem också denna sommar.

Ja, trots att jag mår bättre i år måste jag säga att mitt manifest från 2019 står sig väl.

Jag förstod det inte då men kanske är det så jag ska leva mitt liv, inte bara i sommar, utan hela livet, alltid.

Jag ska göra allting långsamt.

Jag ska vila varje dag, sova middag, vaja under en palm.

Jag ska läsa böcker, riktiga böcker.

Jag ska skriva om dem.

Jag ska skriva.

Kristin Lavransdotter

~ Milane ~ Lämna en kommentar

Heder, kärlek, familj, tro, ära, Gud, hat, förlåtelse, skam!

Jag läste Kristin Lavransdotter för första gången i vintras. Jag låg sjuk hemma hos mina föräldrar och trodde att jag aldrig skulle orka skriva igen. Läsa lite kunde jag. Kanske 50 sidor per dag. Min hjärna var inte med mig, så jag hade svårt att orientera mig i myllret av relationer som den här romanserien rymmer. Varför vill han hjälpa henne? Jaså – de är fränder – det är hennes fars fasters man …

Ändå fortsatte jag läsa. Det är något med den här typen av lång roman – över 1000 sidor totalt i trilogin – som gör att när man väl läst klart har man varit i den världen så länge att den inte släpper taget. Alltså läser jag om den nu. Och tycker att den är många gånger bättre än sist. Kanske är det för att jag mår bättre och min hjärna inte är lika dimmig, men framförallt för att jag kan se och uppskatta hantverket på riktigt den här gången.

Den är en stor roman på alla sätt – ambitionsnivån, detaljrikedomen i tidsskildringen, temamässigt, stilmässigt … Berättelsen kryllar av förebud, känslostormar, kloka ord och livslärdomar, utan att någonsin vara överdramatisk eller osann. Karaktärerna tecknas djupt och skickligt och man känner med dem alla och förstår dem. Alla har sitt trauma, sin börda att bära. När jag läser är jag alldeles uppskakad, när jag tar paus för att hämta andan tänker jag: det här är klass, det här är mästerligt rakt igenom.

Inte undra på att Undset fick Nobelpriset. Också den följsamma, trogna och lättlästa översättningen av Gun-Britt Sundström förtjänar ett pris.

Allt jag fått lära mig

~ Milane ~ Lämna en kommentar

Att verkligheten överträffar dikten hör man ibland, och inget kunde stämma bättre in på Tara Westovers Allt jag fått lära mig. Att Ett litet liv kritiserats för att vara orealistisk i sin vältran i olycka och misär ter sig orättvist när man läser vad Westover gått igenom: på många sätt liknar hennes livsresa Judes, men där hans är fiktiv, är hennes helt sann.

Det är alltså en högst osannolik historia Westover berättar, men inte omöjlig. Allt jag fått lära mig är en innerligt skriven biografi, kronologiskt indelad i tre delar: uppväxten som oregistrerat barn med strängt religiös familj bland bergen i Idaho, den stora brytpunkten som uppstår när Westover trotsar familjen och börjar college, och sista delen när hon som vuxen doktorerar på Harvard.

På engelska heter boken Educated, och det är till stora delar vad boken handlar om: hur en utbildning kan ge en människa förmågan att se världen ur sina egna ögon, istället för någon annans. Under uppväxten har Westover inlemmats i faderns stränga, rubbade världsbild. Hon har lärt sig att förakta myndigheter, att betrakta kvinnor som visar axlarna som horor, och förberett sig för världens undergång. Andras ord har varit lag. En nyckelmening i boken är det hon tänker efter att hon fått sin doktorsavhandling godkänd. Vem skriver historien? frågar hon sig. Och svaret kommer snabbt, självklart: Det gör ju jag. Hon följer inte fogligt någon annan längre; hon har lärt sig att betrakta flera olika perspektiv, analysera dem och sedan dra egna slutsatser. Och det har gett henne makten att själv få definiera historien.

På baksidestexten läser jag att boken hyllats av Obama och Bill Gates. Det är inte förvånande, tänker jag, för den inlemmar sig ju i en liberal tanke: den att utbildning främjar demokrati och individens frihet samtidigt som den också stävjer ignorans, fördomar och dumhet. Man kan läsa boken på det sättet: att om alla människor bara utbildade sig skulle ingen längre behöva genomlida den uppväxt Westover tvingades utstå. Men det är en alldeles för enkel utväg. Tänker vi så börjar vi blanda ihop moral och beteende med utbildningsnivå. Valerie Solanas ord ekar i mitt huvud: Utbildning är bara ett sätt att skilja människor åt. Och Westover varnar själv för att använda henne som ett exempel på utbildning som universallösning: Jag ville inte framställas som en strävsam Horatio Alger-figur i någons tårfyllda hyllning till den amerikanska drömmen.

På det sättet är det en nyanserad biografi: det som Westover upplever att hon vinner genom sin utbildning har också ett bittert pris – hon förlorar kontakten med sina föräldrar och flera av sina syskon. Just relationen till familjen beskrivs ingående: den starka kärleken och lojaliteten som biter sig fast trots våld, lögner och svek. När Westover väljer att äntra den akademiska världen väljer hon också bort en annan värld.

Det är ingen askungesaga det här – men en drabbande uppväxtskildring väl värd att läsa.

Vinternoveller, farsmord och drömmen om Nina

~ Milane ~ Lämna en kommentar

Jag har läst två nätta böcker med tungt innehåll de senaste dagarna: Vinternoveller av Ingvild H. Rishøi och Vem dödade min far av Édouard Louis. Och så en fackbok av Nina Björk, men vi kommer till den senare.

Först ut: Vinternoveller. SvD:s Therese Eriksson har skrivit om Rishøis stil att den är oerhört enkelt men samtidigt får texten att ”vibrera i varje mening”. Det håller jag verkligen med om. Rishøi gestaltar sina berättelser i enkla, korta meningar som ändå får maximalt känsloutslag.

Boken består av tre noveller som har samma dramaturgiska uppbyggnad och är berättade ur jag-perspektiv av samma sorts huvudpersoner: fattiga, unga och ensamstående med ansvar för barn. Bristen på pengar, och det som den bristen grundar sig i, försätter dem i svåra situationer som löses när en annan människa mot slutet av varje berättelse gör entré och ger dem en hjälpande hand. Ja, det är en klassisk uppbyggnad, ja, det låter enkelt, och ja, en mästare kan ta det allra enklaste och göra det till det vackraste. Det visar Rishøi prov på här.

Så Louis bok, som jag läst så mycket om och länge varit nyfiken på. Kanske hade jag haussat upp den för mycket, för jag blev faktiskt lite besviken. Var det här allt? kände jag när jag läst ut den. Jag var beredd på en känslomässig knockout à la Rishøi, men blev nog mer berörd av de intervjuer jag läst med Louis, än av själva boken. Nåja.

Jag dödade min far är en självbiografisk berättelse som riktas till ett du. Detta du är Louis far, en arbetare från norra Frankrike som sedan ungdomen slitits ut i den tunga industrin och tvingas jobba vidare trots en allvarlig ryggskada efter en arbetsplatsolycka. Fadern är svårt märkt av sin uppväxt, alkoholiserad och otillgänglig. Louis berättar alltså faderns livshistoria för läsaren genom att hela tiden tilltala fadern själv. Men så i slutet zoomar Louis ut från denna högst personliga historia och sätter den i ett politiskt sammanhang. Han nämner presidenter och ministrar och beskriver vilka konsekvenser som deras beslut fått för hans fars liv. Inte nog med detta: han anklagar dem rakt ut, gör dem till aktiva deltagare. Emmanuel Macron tar maten ur munnen på dig, skriver han. Hur ofta ser man det? Hur ofta ser man något så konkret istället för något som regeringen tvingas skära ner på socialbidragsbudgeten? Alldeles för sällan.

Och det är i detta bokens styrka finns: i den oerhörda närheten, ömsom kärleksfull, ömsom brutal, som sedan sätts rakt in i ett mycket större sammanhang, som helt sluter glappet mellan de styrande och de styrda. Jag kan förstå att den orsakat debatt i Frankrike: det är svårt att inte bli berörd.

Det jag saknade i boken, och det här är nog orättvist av mig, för detta är inte Louis programförklaring, men ändå: jag saknar ett resonemang kring varför. Varför gör politikerna som de gör? Vad är bakgrunden? Hur kunde det gå så fel att en bruten man tvingas jobba som gatsopare för 700 euro i månaden i ett av västvärldens rikaste länder?

Svaren på de här frågorna får jag till stor del i Nina Björks Drömmen om det röda. Det är en bok som tar sin utgångspunkt i Rosa Luxemburgs liv och tankar, men det är inte en biografi. Jag skulle säga att det handlar lika mycket om Björk själv som om Luxemburg; Björk använder anekdoter och texter ur Luxemburgs liv för att föra fram egna resonemang om kärlek, kapitalism och identitetspolitik, bland annat.

Spridda skurar alltså – och det är framförallt de klarsynta förklaringarna av marxism, kapitalism och socialdemokrati som jag tar med mig vad gäller tankestoff. En återkommande punkt är att den demokrati vi sägs leva i faktiskt bara gäller det politiska planet – inte det ekonomiska. Arbetare har ingen makt att bestämma hur frukten av deras arbete ska fördelas, eller hur deras arbete ska utföras. Det har däremot kapitalisten. Och det är kapitalisten som bestämmer vilket arbete som är värt mest. Så hamnar vi i en situation där politikerna är i händerna på kapitalet; för utan kapitalet, inga skatter att finansiera offentlig sektor med, och då kan politikerna hälsa hem.

Vad är då alternativet? Björk målar upp den värld som Luxemburg drömde om: ett samhälle där den politiska och ekonomiska makten tillhör alla och alla deltar aktivt i den. Frihet från en existens som definieras av att köpa och sälja varor för att kunna överleva. Av var och en efter förmåga, till var och en efter behov. Alltså: inga gatsopare med trasiga ryggar. Ingen som målar stolar som inte behöver målas. Ingen som arbetar bara för att arbeta. Det var en dröm, säger Björk, och Luxemburg mördades för den. Den socialism hon arbetade för infördes aldrig. Kanske är vi längre ifrån den nu än under tiden hon levde. Men, påminner Björk oss: historien leder oss vidare. Det är inte slut än. Drömmen om det röda kan fortfarande bli sann.

En sista not: så välskriven denna bok är! Och vilka ljuvliga språkliga analyser Björk gör. Hon visar hur och varför Luxemburgs brev och tal är så gripande, så starka, och hon gör det på ett tydligt och tillgängligt sätt utan att använda avancerande akademiska termer.

Läs alla tre!

Plus och minus med Hålla andan

~ Milane ~ Lämna en kommentar

Jag har läst Floras blogg länge (typ fem år) fast jag inte riktigt gillar sättet hon skriver på (men iaf tillräckligt mycket för att hänga kvar i fem år). Hon är duktig och skicklig och lägger märke till detaljer som hon beskriver på ett originellt sätt. Men jag saknar kött. Jag vill bli slagen i huvudet. Det blir jag inte av hennes blogg (och det är väl kanske inte poängen med den heller. Jag fattar att hon har annat att göra än att slå mig).

Jag hade således låga förväntningar på hennes första roman, Stanna, men minns att jag blev positivt överraskad. Den var o-pratig och finstämd. Givetvis ville jag läsa också Hallå andan, hennes andra. I sann klatschig baaam-anda kommer därför en plus-och-minus-lista med tankar om den:

+ Bra sexscener. Språket håller sig långt från klyschor och har ett intensivt tempo som speglar händelserna. Men minus för att utlösning kallas ”silver”.

+ Slutet. Boken slutar på två olika platser, kan man säga, och det ena slutet är mer thriller och det andra mer arthouse. Arthouse-slutet var otroligt, thrillerslutet spännande, om än lite orealistiskt? Nåja. Tråkigt hade man inte.

+ Inget dödkött. Jag hatar att läsa miljö- och personbeskrivningar sida upp och sida ner. Här får man det som behövs och inget mer.

+ Ohyggligt läckert formgiven

– Rytm. Jag hade svårt att komma in i ett flow medan jag läste. Det var som det hela tiden ryckte, som en bil som inte riktigt vill växla. Jag tror att det är det här med att stapla många korta meningar på varandra, det ville sig inte riktigt för mig.

– Kylan. Det är säkert ett medvetet val att tonen är isig, inte släpper läsaren hela vägen in. Men det gör också att jag har svårt att få grepp om karaktärerna. Jag känner inte med dem. Jag älskar dem inte, hatar dem inte. De slår mig inte. Jag blöder inte. Jag ser dem på andra sidan fönstret och sen går jag därifrån.

Det skrivande livet

~ Milane ~ Lämna en kommentar

Jag hade inte tänkt låna den. Men så såg jag den stå där, med mjuka pärmar, bakåtlutad, enkel svart text mot vit bakgrund. Uppriktig. Det är klart att jag ville höra vad den hade att säga.

Det skrivande livet av Annie Dillard är en essä men lika mycket en lärobok i skrivande, utan att aspirera på att vara det. En litterär motsvarighet till Kings Att skriva, kanske. jag vet inte om det är rättvist att jämföra Dillard med King. jag tror inte att hon hade tyckt det.

Dillard är en fantastisk berättare. Boken är full av anekdoter från karga öar, från insektsriket, från andra konstnärers liv. Hon berättar dem såhär: som att man får se en sträng vibrera men utan att höra tonen, och så i den sista meningen lyfter hon upp ens hörselkåpor och man tänker: ja, det är ju den låten. Allt faller på plats.

Jag känner mig förälskad när jag läser henne. Det är som hon talar bara till mig. Viskar genom mörkret. Jag suger på alla hennes ord. Hon har valt dem så noga. Jag läser precis hur svårt hon har haft att vänta på dem, men det verkar inte svårt. Jag är bara i det. Inte för ett ögonblick tänker jag på att lämna hennes röst.

Det här är en text där det inte går att välja den bästa delen, för alla delar är den bästa. Men jag kan säga att jag bröt upp läsningen för att skriva ner följande meningen och klistra fast den på mitt skrivbord: ”Sikta på huggkubben”. Så mäktig med orden är hon att hon bundit fast den meningen i mig för alltid.

Jag säger till alla som skriver: läs den här boken.

Novellix nr 94-97 (+ några rader om Berlin och avundsjuka)

~ Milane ~ Lämna en kommentar

Det var ett tag sen. Det är för att jag varit i Berlin. Gått 20 000 steg om dagen och sovit alldeles för lite. Men jag älskade varje minut, jag var så otroligt lycklig. Jag gick runt och sa till mig själv tänk att jag får leva, tänk att jag får vara här, tänk att jag kan gå runt här på mina egna ben, jag har inte ens fått skavsår. Jag gick och såg en utställning med Lotte Lasersteins verk, kunde inte heller tro att det var sant. Jag började skriva men hade inget att skriva på så nu har jag glömt bort allt, men det var inspirerande i alla fall. Det kommer kanske tillbaka till mig. Och så såg jag Fleetwood Mac, det var därför jag åkte dit. Ja, vad kan jag säga. Jag kände mig hel.

Jag åkte med handbagage så jag packade inte ner någon roman, tänkte att det skulle bli onödigt tungt. Istället blev det fyra noveller som jag fick när jag fyllde år: asken Om att vara ung från Novellix. Först vill jag säga att formgivningen är underbar, man vill bo i böckerna. Asken har jag numera uppställd i bokhyllan som ett stilleben. Bara att se den får mig liksom att vilja skriva.

De fyra novellerna är skrivna av Sara Kadefors, Johanna Nilsson, Sandra Beijer och Elin Bengtsson. Av dessa var det bara Elin Bengtsson jag inte hade läst sen innan, men jag tyckte om hennes novell och gick och lånade en av hennes romaner. Jag tror att jag kommer tycka ännu bättre om den, för jag har svårt för noveller. Det här kanske är fel av mig, men jag ser noveller som ett slags mellanting mellan dikt och roman, och det blir varken hackat eller malet. Man får varken djupet hos en roman eller skärpan hos en dikt. Det är svårt att hinna teckna fullblodiga människoporträtt på bara några sidor, och eftersom formen är kort måste man hela tiden hålla sig nära historien och föra den framåt. Det är ett kraftprov för en författare att lyckas skriva en novell som inte känns som att den borde varit något annat. Den jag tycker lyckas bäst här är Sara Kadefors, vars Till varje pris verkligen passar i det knappa formatet. Jag upplever att det är en roman som handlar om en idé snarare än en känsla eller en stämning. Jag vill inte avslöja något om handlingen, men detta är den novell som dröjer sig kvar i mig, och det är inte tack vare en viss scen eller person, utan helheten och vad den säger. Det är snyggt gjort.

Och på ett helt annat spår så var det det här med avundsjukan. Det var den som fick mig att gå upp ur soffan, stänga av Youtube och skriva det här inlägget. Nu när jag skrivit är jag inte så ondsint längre. I alla fall. Jag blir så arg på alla som får skriva och så får inte jag det. Jag skulle väl också kunna skriva en novell? Varför får inte jag vara med? Att skriva är det enda jag egentligen vill. Det är piss-svårt. Ja. Och man måste offra en massa. Men det gör mig verkligen ingenting.

Jag har ofta undrat vad jag väntar på. Vad är det som får mig att inte bara börja?

Nåja. Jag började ju blogga i alla fall. Och jag ska skriva hela nästa år och gå en skrivkurs i sommar. Något kanske faller på plats då?

Eller så är jag helt enkelt för sjuk för att nånsin klara det och i så fall kan jag lika gärna ta livet av mig.

Tove! Tove! Tove!

~ Milane ~ Lämna en kommentar

Torr i munnen är jag och galopperande hjärta har jag efter att ha läst Tove Ditlevsens Gift, en självbiografisk roman om hennes liv, från den första mannen hon gifter sig med till den fjärde och sista stora kärleken: narkotikan.

Någon gång för flera år sen snubblade jag över en pjäs som sattes upp i Danmark. Den hette Tove! Tove! Tove! och handlade enligt uppgift om Tove Ditlevsen. Vem var denna författare som kunde ge upphov till en sådan passionerad titel? Jag läste om henne på Wikipedia och blev överväldigad. Vilket liv att ha levt. Vilken underbar, förfärlig människa. Men det dröjde alltså fram tills nu att jag läste något hon skrivit och detta kommer inte att bli det sista.

Jag vet inte vad det är hon gör som slår mig så hårt, kanske är det hennes kompromisslöshet? Gift är skriven på flygande prosa, texten rinner som vatten men känns rik och djup som vin. Det är så sorgligt att hon är död, jag hade velat se henne på riktigt. Jag tror aldrig att jag har varit på ett författarsamtal men jag skulle ha gått på alla hennes.

Framförallt skriver hon om skrivande på ett sätt som jag känner igen mig så mycket i. Hon säger att hon är som lyckligast när hon skriver och så fort hon inte har något projekt att arbeta med är det som att luften går ur henne. Som bakom ett draperi som skiljer henne från verkligheten iakttar hon människor, sparar på dem tills hon kan använda det hon upplever i sin konst. Hon kan inte dricka för ofta, skriver hon, för det går inte att skriva bakfull. Hela tiden går hon runt och formar meningar i huvudet, hon är aldrig riktigt närvarande. Tove Ditlevsen är helt enkelt Författare. Berömd och rik och vacker och totalt uppriktig i sin konst. Läs, bara läs!

Friläge

~ Milane ~ Lämna en kommentar

Friläge av Yrsa Keysendal. Jag läste nyss ut den, för bara några minuter sedan, så här kommer orensade färska tankar.

Friläge kretsar kring Anna och Linda, uppväxta på samma gård, i olika lägenheter men vägg i vägg. Anna ensam med sin mamma och Linda ensam med sin pappa. De när en symbiotisk vänskap, som syskon, den är oerhört stark och därför knäcks den också helt när något inträffar som bryter isär dem. Berättelsen består av tre delar: den första delen ur Annas perspektiv när de är barn, andra delen ur tredje person som handlar om Linda, och sista delen tillbaka till Anna igen, Anna som nu är vuxen och försöker köra ifrån det förflutna.

Romanen gick snabbt att läsa ut, den är 200 sidor lång men framförallt har den breda marginaler som bildar ramar runt texten. Och så är den skriven: i bilder, som tavlor, utsnitt ur vardagen, ur livet. Man kan slå upp vilken sida som helst och bara läsa den scenen, en scen kan vara en hel historia i sig. Berättelsen gestaltas alltså snarare än berättas, man följer utifrån snarare än inifrån, vilket skapar en melankolisk känsla, en slags långsam sorg som dröjer sig kvar i minnet. Jag skulle beskriva läsupplevelsen som hur det är som när man just satt sig i bilen och vrider om nyckeln: man står till synes stilla men bakom huven vibrerar det oupphörligt.

Maken

~ Milane ~ Lämna en kommentar

Så har jag läst den! En varg söker sin podd-favoriten Maken av Gun-Britt Sundström, från 1976. Trevligt att läsa en bok från 70-talet, vet inte när jag gjorde det sist. Och precis som det står i Steve Sem-Sandbergs förord är den tydligt märkt av sin tid, vilket syns i samtalsämnen (vpk, Vietnam, vapenvägran), jargong, namn på varuhus och kanske på det faktum att man köper falukorv över disk.

Men inte känner man sig alienerad för det, tvärtom – det bärande ämnet, det heterosexuella parförhållandet, är evigt, och Sundström skriver på ett så bussigt och generöst sätt att man blir alldeles till sig. Hon, eller ska vi säga bokens huvudperson Martina, är rapp, vass och witty, med en stilistisk och språklig begåvning som skiner igenom utan att blända, vilket är snyggt gjort. För det är också en bildad roman som ständigt går i dialog med andra texter, ofta bibeln (Martina och titelns make, Gustav, hänvisar till bibeln i sina blommogram), men lika gärna Kierkegaard och dylika storheter. Och detta görs helt utan högmod så att även en obildad stackare som jag, som inte fick läsa filosofi i gymnasiet, också ska ha glädje utav det.

Min första kontakt med Sundström var hennes Skrivliv, dagböcker 65-78, som jag älskade. Det säger inte så mycket, jag vet. Vad jag minns av den är att den var flyhänt skriven, underhållande och att jag starkt kände igen mig i hennes framtidsångest, hennes velande. Vad ska jag bli? Vad är det meningen att jag ska göra? Precis så känner också Martina i Maken. Hon läser på universitetet och avverkar i tur och ordning jobb på förlag, jobb som översättare, lärarjobb och jobb på bank. Alla dömer hon ut: förfärligt trist, eller passar henne bara inte, eller både och. Till slut blir det doktorerande, men vad det ska vara bra för frågor hon sig också. Åh, vad glad jag är att denna sorts ångest skildras i litteraturen! Jag känner ju precis samma: lönarbete, det finns inget värre, hela ens dag går åt, ens liv, det bara försvinner. Student vill man ju vara för evigt men man vill inte skuldsätta sig för evigt. Återstår väl bara en karriär som akademiker då.

Eller ännu hellre: författare och översättare, som Sundström. Men det vågar jag inte drömma om.