Milane Livour sommarbloggar om böcker och ångest.
Nu ska jag citera vad dom sa.
”Ditt bidrag var en stor favorit hos redaktionen, som hängde kvar till det yttersta i urvalsprocessen, och kommer hänga kvar än längre i våra medvetanden.”
Och sen:
“Vi ser att ditt bidrag har stora förtjänster, men på grund av den stora mängden sökande i år är vi, trots ditt bidrags många styrkor, tvungna att stå över den här gången.”
Haha.
Så säger dom till alla.
Tror dom jag är dum eller.
(jag blev jätteglad)
Har fortfarande så lätt för att bli trött, rentav utmattad. Lite lite slarv med sömnen, för mycket engamemang i något – en sakfråga, en människa – så är jag tillbaka där igen. Kroppen blir liksom tung, tungan klistrar sig fast i gommen, axlarna värker, hjärtat rasar. Hur kunde du hur kunde du hur kunde du.
Då vet jag ingen annan bot än att bara vila. Isolera mig. Läsa. Ta en promenad. Tystnad. Stillhet. Låta tiden gå och tro att tiden läker.
Det fungerar men gör mig också frustrerad. Jag tror att det är friskt. Att efter en period av tystnad känna ett behov av att uttrycka sig. Komma framåt. I mitt fall ofta: skriva mig fram till något. Tänka mig fram till något. En insikt. Något nytt.
Den här känslan av att alltid vilja komma vidare, framåt, uppåt, har alltid varit så stark hos mig. Jag vill tro att det är en mänsklig grej. Jag vill tro att det är ofrånkomligt att jag har så svårt för att gå bakåt. Att det inte är ett fel hos mig utan något djupt mänskligt som jag inte kan göra något åt.
Jag är bra på att bryta upp, lämna, gå vidare, testa något annat. Blir sällan fäst vid folk. Ännu mer sällan blir de fästa vid mig. Det är bra. Inget ansvar. Inga band. Inga farväl.
Ensamhet kan göra ont, kan vara helt förfärlig, men kan den vara värre än att behöva leva med att ha sårat någon djupt? Jag har tänkt på det en del den senaste tiden. Att såra eller att såras. Vad väljer man?
Det finns ändå något visst i att vara den som har blivit trampad på, om man nu bortser från den smärta som själva oförrätten medfört. Det finns ett narrativ som ligger öppet. Det att riva, rasa och resa sig igen. Den som blivit kränkt har rätten på sin sida. Den som blivit kränkt har rösten. Stödet. Den har potentialen till en lycklig historia.
Vad har den som sårar? Kanske bara ett bottenlöst självförakt.
Jag menar inte att det finns vinnare i en sådan situation. Jag menar bara att jag känner, och har alltid känt, att jag hellre vill vara den som älskar mer än den som älskar mindre.
Inte mycket har blivit skrivet de senaste månaderna – ångest, trötthet, semester och flytt tog all energi jag kunde uppbåda. Nu är jag på Wik folkhögskola och ska vara här i 9 månader. Jag hoppas få läka och jag vet att jag kommer att få skriva och läsa. Varje dag. Varje dag i 9 månader!
Det räcker för mig. Kanske blir sommarbloggen en året-runt-blogg. Den som lever får se!
Heder, kärlek, familj, tro, ära, Gud, hat, förlåtelse, skam!
Jag läste Kristin Lavransdotter för första gången i vintras. Jag låg sjuk hemma hos mina föräldrar och trodde att jag aldrig skulle orka skriva igen. Läsa lite kunde jag. Kanske 50 sidor per dag. Min hjärna var inte med mig, så jag hade svårt att orientera mig i myllret av relationer som den här romanserien rymmer. Varför vill han hjälpa henne? Jaså – de är fränder – det är hennes fars fasters man …
Ändå fortsatte jag läsa. Det är något med den här typen av lång roman – över 1000 sidor totalt i trilogin – som gör att när man väl läst klart har man varit i den världen så länge att den inte släpper taget. Alltså läser jag om den nu. Och tycker att den är många gånger bättre än sist. Kanske är det för att jag mår bättre och min hjärna inte är lika dimmig, men framförallt för att jag kan se och uppskatta hantverket på riktigt den här gången.
Den är en stor roman på alla sätt – ambitionsnivån, detaljrikedomen i tidsskildringen, temamässigt, stilmässigt … Berättelsen kryllar av förebud, känslostormar, kloka ord och livslärdomar, utan att någonsin vara överdramatisk eller osann. Karaktärerna tecknas djupt och skickligt och man känner med dem alla och förstår dem. Alla har sitt trauma, sin börda att bära. När jag läser är jag alldeles uppskakad, när jag tar paus för att hämta andan tänker jag: det här är klass, det här är mästerligt rakt igenom.
Inte undra på att Undset fick Nobelpriset. Också den följsamma, trogna och lättlästa översättningen av Gun-Britt Sundström förtjänar ett pris.
Han sa till mig en gång att han inte röstade och att människan av naturen är lat och egoistisk.
Sen, en kväll–
Våra ansikten nära varandras
Stora, blå ögon, så jag kunde se mig i himlen,
i hans säng
Min varma mage smälte och rann ut.
Jag blev blöt och hal.
Hans händer runt mina fjäll,
syra och vatten
Så
kan det också
gå.
Att verkligheten överträffar dikten hör man ibland, och inget kunde stämma bättre in på Tara Westovers Allt jag fått lära mig. Att Ett litet liv kritiserats för att vara orealistisk i sin vältran i olycka och misär ter sig orättvist när man läser vad Westover gått igenom: på många sätt liknar hennes livsresa Judes, men där hans är fiktiv, är hennes helt sann.
Det är alltså en högst osannolik historia Westover berättar, men inte omöjlig. Allt jag fått lära mig är en innerligt skriven biografi, kronologiskt indelad i tre delar: uppväxten som oregistrerat barn med strängt religiös familj bland bergen i Idaho, den stora brytpunkten som uppstår när Westover trotsar familjen och börjar college, och sista delen när hon som vuxen doktorerar på Harvard.
På engelska heter boken Educated, och det är till stora delar vad boken handlar om: hur en utbildning kan ge en människa förmågan att se världen ur sina egna ögon, istället för någon annans. Under uppväxten har Westover inlemmats i faderns stränga, rubbade världsbild. Hon har lärt sig att förakta myndigheter, att betrakta kvinnor som visar axlarna som horor, och förberett sig för världens undergång. Andras ord har varit lag. En nyckelmening i boken är det hon tänker efter att hon fått sin doktorsavhandling godkänd. Vem skriver historien? frågar hon sig. Och svaret kommer snabbt, självklart: Det gör ju jag. Hon följer inte fogligt någon annan längre; hon har lärt sig att betrakta flera olika perspektiv, analysera dem och sedan dra egna slutsatser. Och det har gett henne makten att själv få definiera historien.
På baksidestexten läser jag att boken hyllats av Obama och Bill Gates. Det är inte förvånande, tänker jag, för den inlemmar sig ju i en liberal tanke: den att utbildning främjar demokrati och individens frihet samtidigt som den också stävjer ignorans, fördomar och dumhet. Man kan läsa boken på det sättet: att om alla människor bara utbildade sig skulle ingen längre behöva genomlida den uppväxt Westover tvingades utstå. Men det är en alldeles för enkel utväg. Tänker vi så börjar vi blanda ihop moral och beteende med utbildningsnivå. Valerie Solanas ord ekar i mitt huvud: Utbildning är bara ett sätt att skilja människor åt. Och Westover varnar själv för att använda henne som ett exempel på utbildning som universallösning: Jag ville inte framställas som en strävsam Horatio Alger-figur i någons tårfyllda hyllning till den amerikanska drömmen.
På det sättet är det en nyanserad biografi: det som Westover upplever att hon vinner genom sin utbildning har också ett bittert pris – hon förlorar kontakten med sina föräldrar och flera av sina syskon. Just relationen till familjen beskrivs ingående: den starka kärleken och lojaliteten som biter sig fast trots våld, lögner och svek. När Westover väljer att äntra den akademiska världen väljer hon också bort en annan värld.
Det är ingen askungesaga det här – men en drabbande uppväxtskildring väl värd att läsa.
Är i Köpenhamn. Hittade en burk kapris för 5.95 på Netto. Jag älskar Danmark.
Jag bor hos mitt ex (HEJ JESPER) ex och idag träffade jag hennes mamma och pratade danska med henne. Hon trodde jag var norsk för hon tyckte inte att jag hade någon svensk brytning. Jag är oklädsamt smickrad.
Just det! Kanske ska berätta varför jag är här. Jag läser en intensivkurs i danska och hittills går det rigtig flot om jag får säga det själv. Tyvärr är jag så trött efter skolan att jag inte orkar tindra. Nåja. Man kan inte få allt.
På genhør!
Jag har läst två nätta böcker med tungt innehåll de senaste dagarna: Vinternoveller av Ingvild H. Rishøi och Vem dödade min far av Édouard Louis. Och så en fackbok av Nina Björk, men vi kommer till den senare.
Först ut: Vinternoveller. SvD:s Therese Eriksson har skrivit om Rishøis stil att den är oerhört enkelt men samtidigt får texten att ”vibrera i varje mening”. Det håller jag verkligen med om. Rishøi gestaltar sina berättelser i enkla, korta meningar som ändå får maximalt känsloutslag.
Boken består av tre noveller som har samma dramaturgiska uppbyggnad och är berättade ur jag-perspektiv av samma sorts huvudpersoner: fattiga, unga och ensamstående med ansvar för barn. Bristen på pengar, och det som den bristen grundar sig i, försätter dem i svåra situationer som löses när en annan människa mot slutet av varje berättelse gör entré och ger dem en hjälpande hand. Ja, det är en klassisk uppbyggnad, ja, det låter enkelt, och ja, en mästare kan ta det allra enklaste och göra det till det vackraste. Det visar Rishøi prov på här.
Så Louis bok, som jag läst så mycket om och länge varit nyfiken på. Kanske hade jag haussat upp den för mycket, för jag blev faktiskt lite besviken. Var det här allt? kände jag när jag läst ut den. Jag var beredd på en känslomässig knockout à la Rishøi, men blev nog mer berörd av de intervjuer jag läst med Louis, än av själva boken. Nåja.
Jag dödade min far är en självbiografisk berättelse som riktas till ett du. Detta du är Louis far, en arbetare från norra Frankrike som sedan ungdomen slitits ut i den tunga industrin och tvingas jobba vidare trots en allvarlig ryggskada efter en arbetsplatsolycka. Fadern är svårt märkt av sin uppväxt, alkoholiserad och otillgänglig. Louis berättar alltså faderns livshistoria för läsaren genom att hela tiden tilltala fadern själv. Men så i slutet zoomar Louis ut från denna högst personliga historia och sätter den i ett politiskt sammanhang. Han nämner presidenter och ministrar och beskriver vilka konsekvenser som deras beslut fått för hans fars liv. Inte nog med detta: han anklagar dem rakt ut, gör dem till aktiva deltagare. Emmanuel Macron tar maten ur munnen på dig, skriver han. Hur ofta ser man det? Hur ofta ser man något så konkret istället för något som regeringen tvingas skära ner på socialbidragsbudgeten? Alldeles för sällan.
Och det är i detta bokens styrka finns: i den oerhörda närheten, ömsom kärleksfull, ömsom brutal, som sedan sätts rakt in i ett mycket större sammanhang, som helt sluter glappet mellan de styrande och de styrda. Jag kan förstå att den orsakat debatt i Frankrike: det är svårt att inte bli berörd.
Det jag saknade i boken, och det här är nog orättvist av mig, för detta är inte Louis programförklaring, men ändå: jag saknar ett resonemang kring varför. Varför gör politikerna som de gör? Vad är bakgrunden? Hur kunde det gå så fel att en bruten man tvingas jobba som gatsopare för 700 euro i månaden i ett av västvärldens rikaste länder?
Svaren på de här frågorna får jag till stor del i Nina Björks Drömmen om det röda. Det är en bok som tar sin utgångspunkt i Rosa Luxemburgs liv och tankar, men det är inte en biografi. Jag skulle säga att det handlar lika mycket om Björk själv som om Luxemburg; Björk använder anekdoter och texter ur Luxemburgs liv för att föra fram egna resonemang om kärlek, kapitalism och identitetspolitik, bland annat.
Spridda skurar alltså – och det är framförallt de klarsynta förklaringarna av marxism, kapitalism och socialdemokrati som jag tar med mig vad gäller tankestoff. En återkommande punkt är att den demokrati vi sägs leva i faktiskt bara gäller det politiska planet – inte det ekonomiska. Arbetare har ingen makt att bestämma hur frukten av deras arbete ska fördelas, eller hur deras arbete ska utföras. Det har däremot kapitalisten. Och det är kapitalisten som bestämmer vilket arbete som är värt mest. Så hamnar vi i en situation där politikerna är i händerna på kapitalet; för utan kapitalet, inga skatter att finansiera offentlig sektor med, och då kan politikerna hälsa hem.
Vad är då alternativet? Björk målar upp den värld som Luxemburg drömde om: ett samhälle där den politiska och ekonomiska makten tillhör alla och alla deltar aktivt i den. Frihet från en existens som definieras av att köpa och sälja varor för att kunna överleva. Av var och en efter förmåga, till var och en efter behov. Alltså: inga gatsopare med trasiga ryggar. Ingen som målar stolar som inte behöver målas. Ingen som arbetar bara för att arbeta. Det var en dröm, säger Björk, och Luxemburg mördades för den. Den socialism hon arbetade för infördes aldrig. Kanske är vi längre ifrån den nu än under tiden hon levde. Men, påminner Björk oss: historien leder oss vidare. Det är inte slut än. Drömmen om det röda kan fortfarande bli sann.
En sista not: så välskriven denna bok är! Och vilka ljuvliga språkliga analyser Björk gör. Hon visar hur och varför Luxemburgs brev och tal är så gripande, så starka, och hon gör det på ett tydligt och tillgängligt sätt utan att använda avancerande akademiska termer.
Läs alla tre!
Han ger oss ett citat av Jeanette Winterson. Eller, ska jag säga, erbjuder oss citatet. Att ta emot det är inte en obligatorisk uppgift.
Winterson uppmuntrar oss att skriva varje dag. Jag tror på att man måste skriva varje dag. Men det är inte riktigt så han sammanfattar det. Han skriver: Skriv varje dag! Det är ett imperativ. En hård verbform. En uppmaning. Den kan vara tvingande. Men i den här kontexten blir den uppmuntrande. Ingen kan tvingas att skriva varje dag. Att skriva är inte ett straff. Det kan inte vara ett straff. Det kan vara jobbigt, men vi gör det för att vi vill. Ingen har bett oss att skriva. Ingen bryr sig om vi inte skriver. Här sitter vi trots det och tror att det ska bli något.
Ändå: av alla som går kursen är det kanske en eller två som kommer följa uppmaningen. Som kommer ta den som en befallning. Som att det inte finns något val: skriv varje dag, annars räknas det inte. Skriv varje dag eller inte alls. En eller två kommer att förstå. Kanske ingen.
Jag undrar vad han önskar mest: att alla tar citatet till sig, att alla sätter sig och skriver och läser flera timmar varje dag, tar det här vi gör på största allvar. Skriver om och om igen. Engagerar sig. Eller är det skönast såhär: ingen gör sitt bästa. Skriver en uppgift på en halvtimme, skickar in den. Respons: vilken intressant text. Jag blir nyfiken. Bra jobbat. Det finns inget att göra med det. Han kan inte tvinga någon att lägga mer tid än så. Han kan inte tvinga någon att läsa noggrannare.
Istället kan han tänka på sitt eget skrivande, sina egna texter. Inget som görs här har någon som helst substans. Han kan sätta det på autopilot. Han har sett det förr. Samma texter, samma misstag. Fast så får man inte säga. Misstag. Man måste se potentialen. Man måste se potentialen i texten. I meningen. I ordet.
En uppmaning kan vara en uppmuntran, ett gott råd som ges med öppna händer. En uppmaning kan vara den enda vägen att gå. Följ den eller försvinn. Följ den fast du aldrig kommer fram. Skriv
Jag tar 100 mg sertralin om dagen nu. Jag är ett moln med samma tyngd som en brevpress. Jag läser och skriver timmar i sträck utan att bli trött. Var det så enkelt? Två vita piller som inte ens känns när man sväljer dem?
Varför tycker jag att allt går så bra nu. Varför tror jag att jag kan.
Skrev jag bättre när jag tvivlade på livet.
Skrev jag bättre när jag knappt orkade. När varje ord var värt mer.
Gjorde jag?
Egensinne 