Det var ett tag sen. Det är för att jag varit i Berlin. Gått 20 000 steg om dagen och sovit alldeles för lite. Men jag älskade varje minut, jag var så otroligt lycklig. Jag gick runt och sa till mig själv tänk att jag får leva, tänk att jag får vara här, tänk att jag kan gå runt här på mina egna ben, jag har inte ens fått skavsår. Jag gick och såg en utställning med Lotte Lasersteins verk, kunde inte heller tro att det var sant. Jag började skriva men hade inget att skriva på så nu har jag glömt bort allt, men det var inspirerande i alla fall. Det kommer kanske tillbaka till mig. Och så såg jag Fleetwood Mac, det var därför jag åkte dit. Ja, vad kan jag säga. Jag kände mig hel.

Jag åkte med handbagage så jag packade inte ner någon roman, tänkte att det skulle bli onödigt tungt. Istället blev det fyra noveller som jag fick när jag fyllde år: asken Om att vara ung från Novellix. Först vill jag säga att formgivningen är underbar, man vill bo i böckerna. Asken har jag numera uppställd i bokhyllan som ett stilleben. Bara att se den får mig liksom att vilja skriva.

De fyra novellerna är skrivna av Sara Kadefors, Johanna Nilsson, Sandra Beijer och Elin Bengtsson. Av dessa var det bara Elin Bengtsson jag inte hade läst sen innan, men jag tyckte om hennes novell och gick och lånade en av hennes romaner. Jag tror att jag kommer tycka ännu bättre om den, för jag har svårt för noveller. Det här kanske är fel av mig, men jag ser noveller som ett slags mellanting mellan dikt och roman, och det blir varken hackat eller malet. Man får varken djupet hos en roman eller skärpan hos en dikt. Det är svårt att hinna teckna fullblodiga människoporträtt på bara några sidor, och eftersom formen är kort måste man hela tiden hålla sig nära historien och föra den framåt. Det är ett kraftprov för en författare att lyckas skriva en novell som inte känns som att den borde varit något annat. Den jag tycker lyckas bäst här är Sara Kadefors, vars Till varje pris verkligen passar i det knappa formatet. Jag upplever att det är en roman som handlar om en idé snarare än en känsla eller en stämning. Jag vill inte avslöja något om handlingen, men detta är den novell som dröjer sig kvar i mig, och det är inte tack vare en viss scen eller person, utan helheten och vad den säger. Det är snyggt gjort.

Och på ett helt annat spår så var det det här med avundsjukan. Det var den som fick mig att gå upp ur soffan, stänga av Youtube och skriva det här inlägget. Nu när jag skrivit är jag inte så ondsint längre. I alla fall. Jag blir så arg på alla som får skriva och så får inte jag det. Jag skulle väl också kunna skriva en novell? Varför får inte jag vara med? Att skriva är det enda jag egentligen vill. Det är piss-svårt. Ja. Och man måste offra en massa. Men det gör mig verkligen ingenting.

Jag har ofta undrat vad jag väntar på. Vad är det som får mig att inte bara börja?

Nåja. Jag började ju blogga i alla fall. Och jag ska skriva hela nästa år och gå en skrivkurs i sommar. Något kanske faller på plats då?

Eller så är jag helt enkelt för sjuk för att nånsin klara det och i så fall kan jag lika gärna ta livet av mig.