Jag finner ingen musikalitet i det här formella språket. Jag hittar ingen rytm som leder mig vidare.

Jag tänkte att det här skulle passa mig bra, jag som tycker om språk och är så rädd för att bli fattig. Men jag har det tungt, och jag undrar om jag inte tagit fel trots allt. Eller var det så här svårt att lära sig de andra språken också?

Jag minns det inte så. Jag minns hur det kittlade och gurglade i munnen av de nyss oprövade ljuden. Hur varje ord, varje mening och rad var en kod att knäcka, nej fel, det vet jag nu – datorer knäcker koder, mänskligt språk är som smällkarameller. När det öppnar sig för en förändrar det en. 

När man ska lära sig nya språk för man höra: tala, tala, våga tala! Hitta någon att prata med, man måste få öva.

Jag övar varje dag nu men ingen kan svara mig. Jag får datorn att returnera ett slumpvist valt kort men det är jag som bestämt valörer och färger. Den kan bara överraska mig till en viss gräns. Jag förändras inte med det här skrivandet. Det är som att ta ett djupt andetag, blunda och sjunka ner under ytan. När kroppen klyver vattnet igen har hela dagen gått. Jag har huvudvärk, vaga minnen av vad som skett. Jag kastar mig över pennan som över mango och vatten. Skriver något som tar mig någonstans. En plats där logiska fel och kompileringsproblem inte existerar.

Danska kvinnor är så vackra att jag vill gråta

Danska kvinnor är utomjordiskt vackra

Danska kvinnor är sinnessjuka

Danska kvinnor cyklar och röker samtidigt

Danska kvinnor använder aldrig täckkräm

Danska kvinnor har långt hår ända in i döden

Danska kvinnor är så mycket kvinna att de har dubbla kvinnonamn (Asta Olivia, Caroline Albertine, Josefine Amalie)

Danska kvinnor skriver i sängen dikter åt diktläsande danska kvinnor

Danska kvinnor får sinnena att dansa

Dansa dansa, danska danska

När jag var barn ville jag bli arkeolog

Nu vill jag bli dansk kvinna

Vi gick ner till skolan

tillsammans och röstade

på Vänsterpartiet

och jag tänkte på din

utbrända mamma och din

förtidpensionerade pappa och

banken som äger er vackra

prästgård där ladugården är

borta men tjuderpålarna

står nakna och stryker

den bara himlen

och jag tänkte på mig

på att jag alltid är så trött och på

att jag alltid kan luta mig mot dig

jag tänkte på att du aldrig skäms

varken över att vara glad

eller över att vara fattig

Han ger oss ett citat av Jeanette Winterson. Eller, ska jag säga, erbjuder oss citatet. Att ta emot det är inte en obligatorisk uppgift.

Winterson uppmuntrar oss att skriva varje dag. Jag tror på att man måste skriva varje dag. Men det är inte riktigt så han sammanfattar det. Han skriver: Skriv varje dag! Det är ett imperativ. En hård verbform. En uppmaning. Den kan vara tvingande. Men i den här kontexten blir den uppmuntrande. Ingen kan tvingas att skriva varje dag. Att skriva är inte ett straff. Det kan inte vara ett straff. Det kan vara jobbigt, men vi gör det för att vi vill. Ingen har bett oss att skriva. Ingen bryr sig om vi inte skriver. Här sitter vi trots det och tror att det ska bli något.

Ändå: av alla som går kursen är det kanske en eller två som kommer följa uppmaningen. Som kommer ta den som en befallning. Som att det inte finns något val: skriv varje dag, annars räknas det inte. Skriv varje dag eller inte alls. En eller två kommer att förstå. Kanske ingen.

Jag undrar vad han önskar mest: att alla tar citatet till sig, att alla sätter sig och skriver och läser flera timmar varje dag, tar det här vi gör på största allvar. Skriver om och om igen. Engagerar sig. Eller är det skönast såhär: ingen gör sitt bästa. Skriver en uppgift på en halvtimme, skickar in den. Respons: vilken intressant text. Jag blir nyfiken. Bra jobbat. Det finns inget att göra med det. Han kan inte tvinga någon att lägga mer tid än så. Han kan inte tvinga någon att läsa noggrannare.

Istället kan han tänka på sitt eget skrivande, sina egna texter. Inget som görs här har någon som helst substans. Han kan sätta det på autopilot. Han har sett det förr. Samma texter, samma misstag. Fast så får man inte säga. Misstag. Man måste se potentialen. Man måste se potentialen i texten. I meningen. I ordet.

En uppmaning kan vara en uppmuntran, ett gott råd som ges med öppna händer. En uppmaning kan vara den enda vägen att gå. Följ den eller försvinn. Följ den fast du aldrig kommer fram. Skriv