Friläge av Yrsa Keysendal. Jag läste nyss ut den, för bara några minuter sedan, så här kommer orensade färska tankar.

Friläge kretsar kring Anna och Linda, uppväxta på samma gård, i olika lägenheter men vägg i vägg. Anna ensam med sin mamma och Linda ensam med sin pappa. De när en symbiotisk vänskap, som syskon, den är oerhört stark och därför knäcks den också helt när något inträffar som bryter isär dem. Berättelsen består av tre delar: den första delen ur Annas perspektiv när de är barn, andra delen ur tredje person som handlar om Linda, och sista delen tillbaka till Anna igen, Anna som nu är vuxen och försöker köra ifrån det förflutna.

Romanen gick snabbt att läsa ut, den är 200 sidor lång men framförallt har den breda marginaler som bildar ramar runt texten. Och så är den skriven: i bilder, som tavlor, utsnitt ur vardagen, ur livet. Man kan slå upp vilken sida som helst och bara läsa den scenen, en scen kan vara en hel historia i sig. Berättelsen gestaltas alltså snarare än berättas, man följer utifrån snarare än inifrån, vilket skapar en melankolisk känsla, en slags långsam sorg som dröjer sig kvar i minnet. Jag skulle beskriva läsupplevelsen som hur det är som när man just satt sig i bilen och vrider om nyckeln: man står till synes stilla men bakom huven vibrerar det oupphörligt.