Torr i munnen är jag och galopperande hjärta har jag efter att ha läst Tove Ditlevsens Gift, en självbiografisk roman om hennes liv, från den första mannen hon gifter sig med till den fjärde och sista stora kärleken: narkotikan.

Någon gång för flera år sen snubblade jag över en pjäs som sattes upp i Danmark. Den hette Tove! Tove! Tove! och handlade enligt uppgift om Tove Ditlevsen. Vem var denna författare som kunde ge upphov till en sådan passionerad titel? Jag läste om henne på Wikipedia och blev överväldigad. Vilket liv att ha levt. Vilken underbar, förfärlig människa. Men det dröjde alltså fram tills nu att jag läste något hon skrivit och detta kommer inte att bli det sista.

Jag vet inte vad det är hon gör som slår mig så hårt, kanske är det hennes kompromisslöshet? Gift är skriven på flygande prosa, texten rinner som vatten men känns rik och djup som vin. Det är så sorgligt att hon är död, jag hade velat se henne på riktigt. Jag tror aldrig att jag har varit på ett författarsamtal men jag skulle ha gått på alla hennes.

Framförallt skriver hon om skrivande på ett sätt som jag känner igen mig så mycket i. Hon säger att hon är som lyckligast när hon skriver och så fort hon inte har något projekt att arbeta med är det som att luften går ur henne. Som bakom ett draperi som skiljer henne från verkligheten iakttar hon människor, sparar på dem tills hon kan använda det hon upplever i sin konst. Hon kan inte dricka för ofta, skriver hon, för det går inte att skriva bakfull. Hela tiden går hon runt och formar meningar i huvudet, hon är aldrig riktigt närvarande. Tove Ditlevsen är helt enkelt Författare. Berömd och rik och vacker och totalt uppriktig i sin konst. Läs, bara läs!