Har haft sån brutal ångest de senaste dagarna att jag egentligen bara vill ta trippel dos sömntabletter och somna ifrån allt, men nånstans vill jag inte heller ge upp. Så vad göra? Jo, googla minska ångest med hopp om att hitta nåt annat än tips som rör mindfulness, motion och avslappningsövningar, hitta just det och tänka: okej, den här gången kanske det fungerar.

Sagt och gjort, jag gick ut på en promenad och tänkte att nu ska jag minsann ta in alla ljud och dofter och känna på bladen, alla blad, också brännässlorna (mm lägger du märke till den där svidande känslan nu? hur den kommer och går? mmm namaste) och vara fridfull och närvarande.

Men.

Just här började jag förstå varför promenader inte fungerar för mig. Jag är nämligen aldrig så icke-närvarande som när jag promenerar, därför att jag skriver. Jag får syn på en ek och tänker på den i trädgården som pappa har sågat ner nu och så tänker jag på min barndom och det börjar:

… jag hade ingen min barndoms gata för jag var alltid inomhus, spelade zebraspel på datorn och lärde mig räkna alldeles för tidigt, blev ett udda barn som inte ville leka i skogen, bara läsa om yngre stenåldern…

Så fortsätter det, en stadig ström av ord. Skrivande är ju, insåg jag där under eken, själva motsatsen till mindfulness. I skrivandet är man någon helt annanstans. Nog för att man måste vara närvarande i det för att det ska bli bra, men man är ju inte rummet. Kanske är det heller inte bra att vara i rummet när rummet bara gör så satans ont och ger en andningssvårigheter?

Jag vet inte om jag tror på skrivande som ångestlindrande heller, men man får i alla fall vara borta från allt utan att behöva ta trippel dos sömntabletter. Gott så.