Har jag inte läst något alls sen 31 maj? Jo, en hel del. Men inget som jag känt förtjänat, eller snarare krävt, ett eget inlägg.

Först lockades jag av Silvervägen av Stina Jackson, som blivit så läst och omtyckt. För mig var det en slätstruken upplevelse, som helt okej vaniljglass. Sedan Resten av allt är vårt av Emma Hamberg. Här var skämskudden framme flera gånger, av både bra och dåliga anledningar. Ibland därför att det var så känslosamt att jag liksom blev generad inför mig själv (bra). Ibland därför att den var så käck och härlig och livsbejakande att jag bara fick krupp (dåligt). Och så två fackböcker: Den sårade divan av Karin Johannisson, som var fascinerande läsning, men jag är för okunnig inom hennes fält för att kunna ge något slags läsvärd reflektion, och så en bok om Svenska som andraspråk i förskolan, som jag älskade, men som jag inte tycker hör hemma här i bloggen eftersom det är en forskningssammanställning och inte en skönlitterär bok.

Dessa fyra lyckades jag åtminstone läsa från pärm till pärm. Men med Kärlek i kolerans tid gav jag upp. Vad är det med den här typen av episka romaner som jag inte tycks klara av? Är det mig eller boken det är fel på?

Jag minns att jag kände samma sak för Carl-Johan Vallgrens Augustprisvinnare Den vidunderliga kärlekens historia. Efter 100 sidor la jag ner den. Men varför? De senaste dagarna har jag funderat på det. Jag tror att det kan finnas en avgörande insikt i svaret.

Vi börjar från början: jag är en utlevande läsare. Jag pratar ofta om det jag läser för mig själv, högt eller i huvudet. Jag kan skratta, peka, läsa om meningar som fastnar, utropa: fan, vad bra! eller nej nej nej, skriv inte ut det där! Jag kan fotografera meningar jag vill minnas, mysa ner mig i kudden när det är trivsamt, spänna mig i ångest när det blir obehagligt.

Men något med de här böckerna gör att jag blir nästan fullständigt oberörd. De kryper inte in i mig. Och jag tror att det har med berättarperspektivet att göra. Berättaren i båda dessa romaner är av en allvetande sort, som kan se både bakåt och framåt i tiden, som vet vad som har skett och vad som kommer att ske, som, kort sagt, har alla svar. Det ger en känsla av att allt som händer redan är förutbestämt, att de val som personerna ställs inför inte är riktiga val. Ödet, försynen, gud, författaren, eller vem det nu är, har redan avgjort allt. Saker och ting rullas upp bakifrån. Historien är ödesmättad och som läsare har jag mättats av ödet. Ja, jag är mätt efter redan några sidor.

Nu är detta inte hela svaret, för jag kan komma på flera författare som skriver samma typ av berättelse med samma sorts berättare (Selma Lagerlöf, Sigrid Undset, Chimamanda Ngozi Adichie, Donna Tartt), vars romaner jag minns för livet. Kanske är det att de författarna jag nu nämnde oftare håller tillbaka på berättarglädjen och på långa, blommande beskrivningar av föremål och platser, kanske är det att de har bättre psykologisk insikt, kanske är de bara bättre berättare?

Jag vet inte. Men jag vet att det kommer dröja innan jag ger mig på Garcia Marquez igen.